Jonas Linderoth är pedagogikprofessor, författare och spelforskare från Göteborg. I går berättade Linderoth på DN Debatt att han "ryser av skam i hela kroppen" när han tänker på det "förenklade och populistiska budskap han framförde" till lärare och lärarstudenter under 1990-talet.
Var och en som levt ett tag och som under några decennier hunnit med att bestiga en eller annan scen för att framföra budskap om det och detta har nog anledning att smårysa till då och då. De flesta blir klokare - eller i vart fall mer erfarna - under årens gång. Den som ser på sig själv utan ideologiskt gäddhäng av sorten "allt som jag alltid har sagt har varit sant och riktigt;" den bör således inte ha några större svårigheter med att förstå vad Jonas Linderoth menar med sin skam.
Mer att läsa: Kobrans krock med mobilen.
För att uttrycka det enkelt och sammanfattat så skäms Linderoth för att han och andra pedagogikprofessorer degraderade lärare med djupa ämneskunskaper i förhållande till undervisningens relationer och i jämförelse med elever som själva sökte sina kunskaper.
Jonas Linderoth har i andra sammanhang beskrivit sin uppväxt med "två halvtidssjukskrivna föräldrar" som allt annat än akademisk. Genom krav och förväntningar fick dock några av hans lärare på gymnasiet upp honom på studiespåret. Det är just sådana lärare som Linderoth hävdar skrämdes bort av pedagogikprofessorer som han själv på 1990-talet.
Mer att läsa: En stjärna på Harpsund.
Jag har inga besvär med Jonas Linderoths mission i denna sak, återkomsten för ämneskunniga lärare som norm är önskvärd. Motsättningen mellan "handlederigrupparbetsflum" och "katederkadaverdisciplin" överdrivs i och för sig onödigt mycket. Jag tror också att Linderoth missförstår och överdriver såväl pedagogikens/pedagogikprofessorers som 1990-talets betydelse för utvecklingen.
Saken är snarare den att skolan rör sig i långa trender av centralism och decentralism. Tiden efter andra världskriget dominerades - av lätt insedda orsaker - av decentralistiska och demokratiska ideal. Härutur har kommit väldigt mycket gott som grundlagt svenska framgångar och -under det senaste decenniet - alltmer orsakat svenska bakslag. Sedan en tid tillbaka är vi inne i en ny trend av tilltagande centralism där stat och globalt mätbara faktakunskaper står i centrum.
Det är bara att nöta på så att trenderna inte far iväg för tokigt långt. Skam den som ger sig.