Foto: Joakim Blomqvist
Vår familj finns inte längre. Och den stora anledningen är våra barns idrottande. Jag var beredd att lägga ner massor av tid. Men trots att jag ville mycket ville min man hela tiden mer. Hetsen och pressen var stor. Och den kom redan i tidig ålder.
Fler träningar, fler matcher, fler resor.
Jag kände mig överkörd. Min röst hördes knappt och den räknades ännu mindre. Det gjorde att jag till slut tappade all min kärlek till min man.
Min historia är extrem. Jag vet det. Jag är medveten om att inte alla idrottspappor är som min exman. Långt ifrån – och tur är väl det.
Men jag vill ändå berätta om det som jag har varit med om, eftersom jag hoppas kunna hjälpa andra familjer innan det är för sent.
Barnens idrottande ska vara något positivt i en familj. Men i mitt fall blev det precis tvärtom. Mina barns idrottande blev snabbt något helt annat. En oro, en tidspress, en kvinnofälla och en ständig grogrund till tråkiga diskussioner och tjafs.
För idrotten ska bygga familjer – inte rasera dem.
Jag älskar idrott eftersom jag själv alltid har idrottat. Mina föräldrar var aldrig särskilt intresserade av mina passningar och skott.
Och jag ville inte bli som dem.
Jag ville i stället bli en riktig idrottsmamma och såg fram emot tidiga morgnar, packade mackor och glada matcher.
Men i mitt fall blev det ett mörker som till slut ledde till en skilsmässa.
I en familj delar man på så mycket. Bostaden, ekonomin och ekorrhjulet med alla måsten som snurrar snabbt i vardagen. Man bromsar hjulet tillsammans, man kämpar ihop, man hittar lösningar och kompromisser och man ser till att alla i hemmet mår bra.
På idrottsplanen och vid köksbordet ska man spela efter samma regler: Man sätter laget före jaget. Det måste även gälla barnens idrottande. Jag vill få alla idrottsföräldrar att tänka på det.
För idrotten ska bygga familjer – inte rasera dem.
"Jag blev den jäkla hemmafrun"
”Mamma. Varför tittar aldrig jag på Bolibompa?”
Frågan från min sexåring slog mig i magen. Och väckte en annan fråga inom mig.
”Är det så här mitt liv med mina barn ska se ut?”
Bolibompa stod aldrig på av samma orsak som vi aldrig gick till badhuset. Eller missade så många släktkalas. Idrotten svalde lika mycket tid som när en blåval öppnar gapet. Den tog allt – hela tiden. Redan från när barnen var små. Vår tillvaro kretsade runt den och inget annat.
Träningstillfällena och matcherna verkade oändliga. Var inte kalendern full kunde man alltid gapa efter mer. Det fanns ju möjlighet att spela med laget som var ett år äldre. Det fanns alltid något att sikta emot. Det gick aldrig att avstå.
Det här överrumplade mig.
Min exman var väldigt entusiasmerande och hans engagemang smittade direkt av sig på barnen. Det är ju inte konstigt alls. Han är ju deras pappa. Hans passion fick barnen att ständigt säga: ”Men mamma, jag vill inte gå på kalaset, jag vill ju hellre träna.”
"Jag tappade tidigt mitt mandat i familjen eftersom barnen var på hans sida. Jag blev en bromskloss som ifrågasatte och försökte dämpa träningstempot."
Pappans argument var att han aldrig tvingat dem, att det har varit deras eget val. Och det stämde, men bara till viss del. Han ställde frågan på ett sätt och med ett tonläge som fick barnen att förstå vad han ville att de skulle välja. Självklart skulle det tränas – varje gång. Han styrde dem att välja idrotten.
Jag försökte få honom att vara mer neutral, mer nyanserad.
Jag ville ju också att barnen skulle satsa och träna hårt så länge de tyckte att det var roligt. Men inte på bekostnad av allt annat i livet.
I min värld ska man faktiskt gå på sina kompisars kalas. Det är en social lärdom, det är vett och etikett. Och när släkten samlas vid speciella tillfällen tackar man inte nej.
Pappan invände hela tiden att det minsann finns de som tränar oftare och hårdare än vad våra barn gör. Och att man måste offra och satsa så här mycket om man vill bli bäst.
”Men vem har bestämt att våra barn vill bli bäst? Har de själva sagt det? Eller är det du som vill det?”
Jag tappade tidigt mitt mandat i familjen eftersom barnen var på hans sida. Jag blev en bromskloss som ifrågasatte och försökte dämpa träningstempot.
”Men mamma! Så där säger du bara för att du hatar idrott.”
"När jag har tagit upp frågan om för många träningspass, resor och matcher har jag alltid känt att det har blivit obekvämt. Ingen i rummet har hakat på och hållit med."
Jag fick höra det ofta från mina barn. Det gjorde så ont. Jag är ju inte sådan egentligen. Jag trodde aldrig heller att jag skulle förvandlas till den här personen, men det gjorde jag.
Jag tvingades till det. Det sista jag ville var att mina barn skulle bränna ut sig. Därför fick allt annat i livet, förutom idrotten, stå åt sidan. Jag kunde inte pressa dem från mitt håll också, med de aktiviteter som jag tyckte att vi skulle göra.
I stället byggde vi våra veckor runt vad min exman tyckte var rimligt och det gjorde mig så frustrerad, så ledsen.
Det här har gjort att jag aldrig har känt någon glädje i mina barns idrottande. Det låter ju helt sjukt, men det är sant. Jag fick tidigt börja tjata om gränser. Jag är annars en glad och positiv person. Men det blåstes bort när jag tvingades in i en roll som jag absolut inte ville ha.
Mitt emot-stretande kändes mer som ett jobb än som ett föräldraskap.
Till slut blev jag likgiltig. ”Mamma, jag vet inte om de kommer på kalaset eller inte, det får bli som det blir…”
Jag gick in i en kvinnofälla.
Eftersom all min exmans tid gick åt till barnens träning fick jag ta hand om allt annat. Inte nog med att jag var en bromskloss som idrottsmamma. Jag fick på egen hand försöka bromsa ekorrhjulet. Städa, tvätta, diska, handla, ta hand om barnens skolgång.
”Jaså, är mamma med? Har ni fått med henne den här gången? Ojdå.”
Och så matlagningen. Detta tjat om hur viktig maten var för barnens idrottande.
”Ät ett ägg till så att du orkar.”
Det var ju bara jag som lagade mat, den pressen hamnade helt på mig. Det här var så klart ingenting som jag själv valde.
Jag blev plötsligt bara den där jäkla hemmafrun.
Snacka om ruttna och förlegade könsroller.
Allt det här gjorde mig så trött, så sliten. Jag hade inte orken att vara där för mina barn på något annat sätt. Och med det kom ett dåligt samvete som ständigt skavde.
Mina vänner har alltid förstått. Det osunda i vår familj var glasklart för dem. Men däremot har det inte gått att prata om det på samma sätt i idrottskretsar. Där har jag inte mött samma förståelse.
Inte ens från andra kvinnor.
När jag har tagit upp frågan om för många träningspass, resor och matcher har jag alltid känt att det har blivit obekvämt. Ingen i rummet har hakat på och hållit med.
I stället började jag hålla mig borta. När jag väl dök upp till en match blev jag nästan som ett skämt i de här kretsarna.
”Jaså, är mamma med? Har ni fått med henne den här gången? Ojdå.”
"Jag har blivit så himla arg när jag har känt att mina barn inte är schysta killar."
Men jag har också träffat pappor som håller med mig och som delar mina åsikter och värderingar. Jag tror absolut inte att jag egentligen är så ensam som jag har känt mig under alla de här åren.
Men det händer ingenting. Det känns som att inte ens de som har makt att påverka kan göra något åt det här.
Det pratas inte öppet om det. Jag tror det beror på att man inte vill stöta sig med varandra. Man är rädd för att det ska gå ut över ens barn, både spelmässigt och socialt. Föräldrarna ser till att hålla sig väl med varandra för att gynna varandras intressen.
Jag tror det beror på en kultur som sitter i väggarna. Man möts av ett ”ja, men det är ju så det är här, det tar en himla massa tid, vet du…vad trodde du egentligen?”
Take it or leave it. Det här är oföränderligt.
Men är det verkligen det?
"Kostymen gjorde mig så arg"
Vet ni vad jag är mest arg över?
En kostym.
Men inte ett par byxor och en kavaj, utan en kostym i form av hur man beter sig mot andra. Mina barn blev tidigt så himla tuffa. De blev ett med sin idrott när de fortfarande var små barn. Sporten blev hela deras personlighet. Eftersom det fanns så lite annat i deras vardag blev deras klädkod ett hundra procent idrott.
Kostymen de bar när de spelade match tog de aldrig av sig trots att slutsignalen ljöd.
När de lekte med Lego byggde de stora läktare av klossarna. Gosedjuren blev publiken och legogubbarna blev spelarna mellan läktarna. När de tittade på TV var det alltid en match de fastnade för. Idolerna var idrottare. Klippen på Youtube handlade om, just det – sport.
Jag har förtvivlat frågat mig: ”Varför tänker de aldrig på något annat?”
Språkbruket, svordomar och taskiga ord var också tyvärr en del av den här kostymen. Precis som puttar och hånfullhet. Man ska inte bära sådana plagg någonstans. Men de passar ännu sämre in i sammanhang utanför omklädningsrummet eller under matchen. På till exempel en skolgård är de här kläderna hemska.
Jag har blivit så himla arg när jag har känt att mina barn inte är schysta killar. När de inte har kunnat uppföra sig.
Jag har gått hem mitt under matcher. Fler än en gång. Jag har inte stått ut med att titta på när den här kostymen har varit som mest störig och frånstötande. När de har skrikit fula ord, när de inte har kunnat vara sportsliga eller när de har haft en dålig attityd mot en ung domare.
”Varför gick du hem?”, undrade barnen sedan.
”För att jag inte klarar av att se på när ni uppför er så där.”
”Men mamma, det är ju så här det är när man spelar match”.
”Domaren är där frivilligt och gör sitt bästa och är själv bara ett barn.”
”Mamma, du är så töntig. Du säger bara så för att du hatar idrott.”
"Mina barn har alltid tillhört stjärnorna i laget."
I vårt fall klandrar jag min exman och hans oförmåga att tänka på något annat än idrott. Men föreningarna och alla vuxna runt omkring har också ett stort ansvar.
De ska lära barnen hur man spelar handboll, fotboll, basket, ishockey eller vad det nu rör sig om för sport. Men det är också deras skyldighet att hjälpa till att uppfostra våra barn. Alla vuxna runt omkring ska sätta gränser, säga nej och tillrättavisa. Och de ska göra det om och om och om igen, tills kostymen sitter som den ska och är struken, ren och fin.
Precis som personalen i skolan rycker in på skolgården ska idrottsrörelsen göra det under spelet eller i omklädningsrummet.
Det är ett måste. Speciellt om barnens idrott ska ta upp en så stor del av livet som det har gjort i vårt fall. Om föreningen kräver en hög träningsnärvaro för att få spela matcher, får ni vackert hjälpa till att uppfostra våra barn.
Jag vet att de allra flesta idrottsföreningar gör det. Den stora majoriteten gör en jätteinsats för våra barn och ungdomar och i slutändan hela samhället.
Men det är viktigt att påminna alla om att inte tumma på det här. Barnuppfostran får inte glömmas bort. Och den riskerar att göra det när hetsen kring resultat under matcherna blir för stor. När det blir så himla viktigt att vinna.
”Mamma, minns du när du blev jättearg under den där matchen?”
Mina barn har alltid tillhört stjärnorna i laget. Jag är övertygad om att just det har gjort att de har kommit undan med ett dåligt beteende. För det verkar helt enkelt vara svårare för en tränare att bänka eller stänga av spelare som avgör matcher. Alla mål som mina söner gjort har förblindat alla vuxna. Man har låtit det dåliga beteendet passera.
Och det här har stört mina barns uppfostran så himla mycket.
Som idrottsförälder kan det vara svårt att vara neutral. Kärleken till ens barn kan förvränga verkligheten och sudda ut nyanser.
Det är en sak att utåt prata om sportslighet. Att leva som man lär är inte lika enkelt. Du blir känslomässigt involverad och det är svårt att vara opartisk. Min exman ville så otroligt mycket med våra barns idrott. Det gjorde det enkelt för honom att se mellan fingrarna. Grabben gjorde ju målen – och laget vann ju matcherna.
Jag tog så klart upp det här med honom. Vädjade. ”Se till att de bänkar honom om han inte sköter sig. Be dem stänga av honom.”
Men nådde inte fram då heller. Jag hade inte saxen, nålen eller trådarna för att sy om den här kostymen på egen hand. Jag har ju bara två händer.
Krafterna jag stod emot var så mycket starkare.
Raseriutbrottet
Vad ångrar jag? Inte så mycket.
Jag har gjort så gott jag kunde. Jag älskade min familj och min man. Jag värnade om oss och var rädd för att förstöra det vi hade. Därför kände jag att jag inte kunde härja mer än vad jag gjorde. Jag hade tyvärr inte orken att engagera mig mer. Om jag haft den skulle jag gärna hjälpt till i föreningen. Jag hade försökt få in mina tankar och nyanser i verksamheten. Och räckt upp handen på föräldramötena.
”Ursäkta, men när ska barnen vila? Vi har hårda krav på träningsnärvaro för att spela match. Men hur säkerställer vi att barnen är tillräckligt utvilade när domaren blåser igång matchen?”, hade jag velat fråga.
Om man hela tiden tränar eller spelar match kommer barnen aldrig ur den här sinnesstämningen. Precis som kroppen måste vila måste även sporthjärnan få göra det.
Jag må ha varit i underläge. Jag må ha varit för trött och sliten för att vinna kampen. Men jag slutade aldrig att säga ifrån. Jag fortsatte hela tiden att markera när jag tyckte att något var galet.
Som när en morfar eller farfar satt på läktaren och "gubb-analyserade" passningar och skott som om det vore någon jäkla VM-final.
Låt barnen vara ifred!
Och när situationen blev fullständigt oacceptabel fick jag ett raseriutbrott.
”Mamma, minns du när du blev jättearg under den där matchen?”
Trots att barnen var små när det hände och trots att det är många år sedan nu kommer de fortfarande ihåg den där kvällen. Knattelaget satt samlat på läktaren och såg en landskamp. Efter en incident på planen hettade det till på läktaren. En man reste sig upp och skrek på domaren. Orden han använde tänker jag inte återge. De är för fula och hemska för det. Och det värsta av allt var att han skrek det mitt bland alla barnen.
Det kokade i skallen på mig.
Jag är glad att jag sade ifrån. Att jag visade mina barn vad jag tyckte. För det är just det som gör att jag vinner i längden.
Ha gärna skyhöga ambitioner för dina barn. Men bara om de själva vill.
I takt med att mina barn blir mer och mer vuxna känner jag att förståelsen för mig och mina åsikter bara blir större och större.
Det här är en sådan skön känsla.
Om jag inte hade stått på mig, om jag hade blivit för tyst och för apatisk hade det här inte registrerats hos mina barn. Jag märker nu hur mina ord genom åren har sått frön i skallen på dem. Och i takt med att plantjorden mognar slår knopparna ut.
Jag önskade verkligen att mina barns uppväxt hade blivit mer nyanserad och inte bara målad med sportfärger. I dag märker jag att barnen nog också tycker det. De inser, eller har i alla fall börjat förstå, att mamma inte var helt fel ute ändå.
Mamma hatar nog inte sport. Hon sa nog inte så där för att vara taskig. Mamma kanske inte var så töntig ändå.
Jag tror att jag har underskattat hur mycket mina barn innerst inne har brytt sig om vad jag tycker. Jag tror att de någonstans hela tiden har känt att livet vi levt inte har varit rätt. De har bara inte haft verktygen att säga ifrån. De har varit för små för det.
Så sluta aldrig att markera. Sluta aldrig att ifrågasätta. Bli arg om det spårar ur.
Det är mitt tips till andra mammor i den situationen som jag befann mig i. Jag skriver mammor, för det är oftast papporna som snöar in och tappar perspektiven.
Här är min passning till alla män: Glöm inte livets nyanser. Ett varmt släktkalas, en bra bok och musik är också byggstenar för en idrottare.
Ha gärna skyhöga ambitioner för dina barn.
Men bara om de själva vill – och om hela familjen är med på tåget.
