"Som 14-åring, innan jag fick cancerbeskedet, så var det bara fotbollen som gällde. Jag satsade hårt och sen kom det här. Nu är jag bara tacksam att jag överhuvudtaget kan stå på en fotbollsplan", säger Jesper Zenob.
De närmaste åren utvecklade sig till en kamp för att överleva för den då 14-årige Jesper Zenob.
– Jag spelade med Kenty mot Östria i någon pojklagsmatch på söndagen och märkte ingenting. Men efter att jag svimmade på hemkunskapen i skolan dagen efter så fick jag plötsligt en konstant feber, säger Jesper.
Någon månad senare, med fortsatt feber, kom mardrömsbeskedet som fick familjens tillvaro att rämna: "Jesper, du har fått cancer."
– Vi hade tagit lite prover för att kolla efter virus men trodde nog inte det var något värre. Sen när vi åkte in till sjukhuset såg de ganska direkt att jag hade fått akut lymfatisk leukemi.
Därefter gick det fort.
– Jag minns att jag och mina föräldrar satt i ett rum och kramades och grät. Senare, samma dag, fick jag mina första cellgifter, minns Jesper som innan cancerbeskedet mest hade fokus på att komma med i östgötalaget i fotboll.
Precis som vilken annan fotbollstokig tonåring som helst.
Tio år har nu gått. Snötäcket ligger tjockt över Östergötland vintern 2023. Jesper Zenob, 24, kliver in på ett julpyntat café i Linköping, direkt från ännu en dag av föreläsningar på sjuksköterskeprogrammet.
– Efter allt jag varit med om så känns det självklart för mig att jobba med människor som varit med om lite samma sak som mig. Drömmen är att bli legitimerad sjuksköterska och få jobba på onkologiska avdelningen för barn, säger Jesper och beställer en slät kopp bryggkaffe.
I högtalarna spelas Adolphsons och Falks klassiska "Mer jul". Jesper börjar berätta om när livet var på den absoluta botten. Regelbundna cellgiftsbehandlingar, veckolånga vistelser på sjukhuset och en kropp som blev allt tunnare.
– När det var som värst var jag väl 1,80 lång och vägde 40 kilo. Jag var nästan farligt tunn. Pappa har bilder men jag har inte velat kolla på dem.
Som 14-åring, innan jag fick cancerbeskedet, så var det bara fotbollen som gällde. Jag satsade hårt och sen kom det här. Nu är jag bara tacksam att jag överhuvudtaget kan stå på en fotbollsplan.
Jesper Zenob.
KOMAN
Som allra sjukast var han efter att han reagerat kraftigt på en medicin. Då hamnade cancersjuke Jesper i koma.
– Jag var själv inte medveten om vad som hände. Jag har ett minne av att sjuksköterskan försökte få kontakt med mig och att jag svarade. Men det gjorde jag ju inte.
En inflammation i tarmar och bukspottskörtel, och vätska i hjärnan, gjorde att Jespers läge var kritiskt.
– Pappa skrev dagbok under den veckan. Jag har läst den i efterhand och där förstår man verkligen deras oro och ovissheten. Skulle jag ens kunna vakna?
En vecka senare vaknade Jesper ur koman och sen började en lång resa tillbaka. Med ytterligare en sjukdom.
– Eftersom att min bukspottskörtel blev så inflammerad fick jag också diabetes typ 1. Det var väl inte det roligaste att kämpa med både cancer och diabetes, säger Jesper med ett snett leende.
Under den tre år långa cellgiftsbehandlingen pendlade Jesper mellan nätter på sjukhuset, och hemmet i Vidingsjö.
– Direkt efter cellgifterna skulle jag vara kvar ungefär en vecka för att nå en viss nivå. Jag var mest trött när jag låg därinne. Jag minns att mamma fick laga maten för jag tyckte sjukhusmaten var så äcklig.
Samtalet leder in på familjens oro. En son, en storebror som är sjuk i cancer, har förstås stora effekter på den drabbade familjen.
– Där och då var jag mycket inne i mig själv men efteråt har jag reflekterat en del över hur jobbigt det har varit för min familj. För mina syskon så hamnade jag ju verkligen i centrum och mormor och morfar fick vara mycket extraföräldrar åt dem.
– Sen är det såklart känslosamt att ha en storebror som är sjuk i cancer och som kanske går bort. Jag och mina syskon brukar inte prata så mycket känslor men jag har ett starkt minne från när jag vaknade ur koman och min bror kom in. Vi kramade varandra hårt och grät i tio minuter. Då behöver man inte säga så mycket. Det är ett starkt minne jag kommer bära med mig hela livet.
Varför jag fick cancern? Det finns ingen anledning. Det är inte ärftligt utan jag bara fick den skiten. Det är som det är. Det har också gjort mig till den jag är idag
Jesper Zenob
VÄGEN TILLBAKA
Tre år efter cancerbeskedet fick Jesper sina sista cellgifter. Där och då började en lång resa tillbaka för en 17-årig fotbollsfantast.
– Jag ville bara tillbaka till fotbollen. Men samtidigt var jag så svag. Någon gång vet jag att jag gick och kollade på Fredriksberg. Jag såg en boll som kommit lite utanför och skulle spela tillbaka men mina ben orkade inte. Jag var så svag, säger Jesper.
– Trots det så betydde fotbollen och att få vara ute på Fredriksberg allt för mig. Jag minns min första träning med laget. Det var otroligt tungt och benen orkade ingenting men samtidigt så var det jättekul att kunna komma tillbaka.
Men sakta blev Jesper allt starkare, allt friskare.
– Det krävdes en del pepp från min pappa om att komma tillbaka och att faktiskt göra alla de där övningarna med gummibanden. Och att gå ut och promenera eller jogga lite. Samtidigt så hade jag nog själv en otroligt stor motivation för att komma tillbaka till fotbollsplanen igen och vara en del av umgänget.
När Jesper började komma tillbaka fanns också en ny rädsla. Att folk frågade om cancern.
– Jag blev stressad så fort det kom på tal. Jag sa mycket till mig själv att det bara är något som har varit och inte längre är en del av mig. Men nu tänker jag mer att det har format den jag är idag. Jag var tvungen att bli vuxen fort och att få ett bra tålamod.
Under hela perioden hade Jesper en nära kontakt med vännerna, och tränarna i fotbollslaget.
– Ett par gånger kom mina tränare hem till oss och fikade. Jag kunde inte äta mat just då för det var precis efter koman så jag hade en sond som vi hängt upp i en tvättställning. Jag minns bara att mina tränare såg helt skräckslagna ut, säger Jesper.
Jesper Zenob, Hjulsbro-spelare och canceröverlevare. "Det är viktigt för mig att visa att det blir bra. Drömmen vore att jobba som sjuksköterska på barncanceravdelningen på sjukhuset", säger han.
"FRISK"
I dag, julen 2023, är Jesper helt frisk och det enda synliga spåret efter den tunga sjukdomsperioden är diabetespennan som han reglerar insulinnivåerna med.
– Den kommer jag aldrig bli av med. Men det går. Så fort fotbollskarriären är över ska jag se till att få en pump.
Som fotbollsspelare håller han som bäst på att lägga grunden till en ny säsong i division 3-nykomlingen Hjulsbro, där Jesper är en av lagets mest framträdande spelare.
När lägger du skorna på hyllan?
– Egentligen har jag nog aldrig haft en tanke på att sluta. Det är det roligaste jag vet. Men någon gång ska man väl. Pappa är materialare i Hjulsbro så kanske kan jag ta över efter honom, säger Jesper med ett stort leende.
"Fotbollen har aldrig varit roligare än den är nu. Det är sån bra grupp och vi har så otroligt kul. Sen var det såklart en stor bonus att vi gick upp till trean i år. Nu hoppas jag vi kan slå Grebo och sen besegra Ljungsbro i cupen eller något. Det vore en dröm"
Hjulsbro-spelaren Jesper Zenob
Oron för cancern finns inte kvar hos Jesper. Men ibland kan oroskänslorna triggas hos föräldrarna och omgivningen.
– Mamma och pappa kan reagera väldigt starkt om jag blir sjuk. Jag fick körtelfeber för något år sen och visste vad det var hela vägen men när det blev feber och allt så kunde mamma och pappa bara tänka på cancern. Det var jobbigt, säger Jesper.
"Varje julafton åker vi till barncanceravdelningen och delar ut julklappar och pratar med både sjuka och anhöriga. Det är en väldigt fin stund", säger Jesper Zenob. Här med pappa Henrik.
Kontakten med cancervården är ytterligare en sak som finns kvar hos hela familjen Zenob.
– Jag och mina föräldrar åker ibland till barncanceravdelningen och träffar sjuka och anhöriga och pratar om det som varit. Varje julafton är vi också där och delar ut presenter.
Hur är det att möta barn som är i samma sits som du var?
– Det känns viktigt att berätta om min resa för andra och att visa att de allra flesta faktiskt blir bra. En gång när vi var jultomtar där så var det en kille som var precis lika gammal som jag var. Vi pratade nog i en halvtimme om det jag varit med om och jag försökte ge honom en bra framtidsbild. Det kommer att gå bra sa jag.
Låten "Mer jul" har sen länge ebbat ut. Vintermörkret lägger sig över Stångån. Jesper pekar upp mot ett lägenhetsfönster.
– Tur att vi blev klara i tid. Jag ska dit alldeles nu och födelsedagsfika med min sambos mormor. Sen är det nog tillbaka till plugget ikväll.
Ett drömliv för Jesper. Ett normalt liv för många.
RÖSTER OM JESPER
"Det är olika hur man som familj reagerar. För vår del så blev vi tajtare av allt som hände med Jesper, men man ska ha med sig att man reagerar väldigt olika. Jag behövde prata väldigt mycket under tiden. Min fru Anna slöt sig mer och mer", säger Henrik Zenob, pappa till Jesper. På bilden är också frun Anna Zenob.
Jespers tränare, Dennis Bilanovic hyllar Jesper för sin mognad.
"Vi har pratat om det en del. Hur det påverkat honom och hans familj", säger Filippa Malmström, Jespers sambo.
