"Jag kan inte förstå vem det är som vill göra så hår", säger Susanne Andersson efter brandattentatet mot Gubbens trädgård.
När klockan slår 09.25 måndagen 1 april, alltså annandag påsk, kommer ett larm till SOS om en brand i Gubbens trädgård. Det är Susanne Andersson som har ringt. Hon är den som har drivit caféet i 21 år och är på plats och jobbar inför en ny säsong.
– Jag var där tidigt för att räfsa löv. Min son skulle byta underskåp i det som är kioskdelen, lusthuset. Det var en lugn och fridfull morgon. Planen var att jag skulle öppna 1 maj, säger Susanne Andersson när Folkbladet träffar henne i hennes hem ett par dagar efter det hon beskriver som en av de smärtsammaste dagarna i hennes liv.
Några minuter efter 09.00 på annandagsmorgonen är den någon som rycker tag i dörren in till trädgården och kliver in. Susanne ser inte riktigt hur personen ser ut. Men det är troligen en man. Han har en hoodie.
Det så kallade lusthuset fick omfattande skador.
Klassiska Gubbens trädgård fick rejäla skador efter branden.
– Jag börjar gå mot honom. Jag är inte rädd. Det händer att det kommer in folk här och undrar när vi ska öppna. Jag tror att det är något sånt. Jag ser inte så bra vad han gör. Men han vänder sig om och försvinner ut. Kort därpå ser jag att det börjar ryka från lusthuset, säger hon.
"Jag vet inte om han såg mig. Men han svarade inte"
Susanne Andersson
Nu går det fort. Varför kommer antagligen polisens kriminaltekniker kunna säga när man gjort färdigt sin utredning. Susanne Andersson förstår att hon inte kan göra något och att hon måste larma Räddningstjänsten.
– Det finns en utgång precis bredvid lusthuset. Det brann precis där så jag gick sakta mot porten mot Saltängsgatan. Men den var låst. Jag var tvungen att låsa upp och när jag kom ut på gatan såg jag att hela trädgården var fylld med rök. Lågor slog upp. Bara en kort stund senare kommer Räddningstjänsten, säger hon.
Det var en stor blåljusinsats i samband med branden i Gubbens trädgård.
Ganska snart fylls gatan också med poliser. Polishund försöker spåra gärningspersonen utan att lyckas. Efter en timmes insats lämnade räddningstjänsten brandplatsen.
– Jag frågade vad som var kvar. Brandmannen såg ledsen ut när han berättade att det kanske bara fanns ett par tallrikar kvar. "Det blir nog inget café i sommar", sa han.
Susanne Andersson har drivit caféet i Gubbens trädgård i 21 år.
"Brandmannen sa att det inte blir något café i år"
Susanne Andersson
Caféägare
Efter det här gjorde polisen ett par förhör med Susanne Andersson. Om vad hon sett och hört. Men hon kunde inte ge några detaljer berättar hon.
– Det var jättefina och lugna poliser. Men jag är ett dåligt vittne. Ibland tvivlar jag på vad jag har sett eller inte sett. Jag stod så illa till att jag inte såg mannen så bra. Och då slog det mig att jag faktiskt kunde ha varit inne i lusthuset...att det kunde ha gått betydligt sämre, säger hon.
Fanns det några vittnen?
– Vet du? Det var sämsta dagen. Det var grått ute och helg. Annars brukar folk gå förbi här på sin promenad med hunden. När jag kom ut såg jag ingen alls. Det var tomt och ingen verkar ha sett någonting. Ingenting alls, säger Susanne Andersson.
När polisens tekniker kom till platsen bad polisen henne snällt, men bestämt, att gå hem. Hemma har hon nåtts av ett massivt stöd. Det har ringt och skrivits på Gubbens trädgårds Facebooksida. Frivilliga vill samla in pengar för att bygga upp caféet igen. Det finns snickarlag anmälda. En del vill starta insamlingar.
– Jag har nog inte riktigt fattat hur viktigt Gubbens trädgård har varit för många. Jag tänker på alla gamla som kommit med sina rollatorer och suttit i skuggan. Alla trevliga människor som sett oss som en kulturinstitution. Jag tror att man har gillat den trevliga personalen och att vi går ut och pratar med folk. Grönt och mitt i stan, säger hon och tappar rösten lite...
Så här såg det ut när det liv och rörelse under öppensäsongen på Gubbens trädgård.
Dagen efter branden var hon tillbaka i det som har varit hennes liv under 21 år. Hon beskriver det som att chocken kom över henne först då. Det har varit mycket praktiskt som liksom skjutit de svarta tankarna åt sidan.
– När jag tittade in i lusthuset var det som att gå in i ett spökhus och tårarna kom. Det var ju inte så här jag ville att det skulle sluta, säger hon.
"Det var som att gå in i ett spökhus. Då kom tårarna"
Susanne Andersson
Så här ser det ut inne i lusthuset efter branden. Susanne Andersson berättar att det blev verkligt hur illa det var när hon fick se förödelsen med egna ögon.
Hon har fått frågan vem som skulle kunna ligga bakom branden. Polisen har också frågat om det fanns någon hotbild. Susanne Andersson skakar på huvudet. Hon vet inte vem som skulle vilja ge sig på hennes verksamhet.
– Jag förstår inte vem som vill mig illa. Jag har bara haft släkt och vänner som har jobbat här, säger hon.
Det ringer flera gånger i Susanne Anderssons mobiltelefon under intervjun. Det är människor som vill ge henne stöd efter branden.
Hon kan inte svara på i dag om det blir någon fortsättning. Men hon antyder att det nog inte blir något mer café i Gubbens trädgård för hennes del.
– Jag har en del saker som jag skulle vilja göra en loppis på. Jag tänker att det kunde vara en bra avslutning ändå. Att folk får komma till trädgården och kanske ta en kaffe ur en termos. Jag vill ändå ha någon slags avslutning, säger hon.
Så du kan inte alls tänka dig att öppna igen?
– En del har skrivit att det bara är att bygga upp igen. Men det är inte så enkelt. Det finns byggnadsminnen att ta hänsyn till och sen ska det dras el och vatten. Jag ska träffa försäkringsbolag och Magnentus nästa vecka så får vi höra vad de vill också.
Under intervjun ringer Brottsofferjouren upp henne. "De undrade om jag ville ha samtalsstöd. Jag tycker att det var fint att de ringde", säger hon.
Vad ska du göra om du inte driver caféet?
– Ja du. Jag har vant mig vid att det är det jag gör på somrarna. Det har varit min oas som jag har fått vara i och där har jag träffat en massa människor. Nu vet jag inte. Det blir ovant.
"För många var det en grön plats att komma till mitt in i stan. Det finns inte så många sådana platser. Jag vet inte om det överhuvudtaget finns något liknande i Norrköping", säger Susanne Andersson.
Emma Lindholm är vice vd hos Magnentus som äger den tomt där Gubbens trädgård är. Hon är mycket bedrövad över vad som har hänt.
– Det märks att Gubbens trädgård är något som finns i Norrköpingsbornas hjärtan. Det är många som har reagerat på vad som hänt och berättar om vad platsen betyder. Det är mycket tråkigt det som har hänt, säger hon.
"Jag förstår inte vem som vill mig illa"
Susanne Andersson
Men samtidigt kan hon inte säga så mycket om det populära caféets framtid i nuläget. Om det kan bli comeback för servering eller inte.
– Vi måste landa i det här först. Både vi och Susanne har varit i kontakt med våra försäkringsbolag. Men ingen har varit på platsen och kontrollerat hur det ser ut. Så det är svårt i dagsläget att säga något om framtiden.
Kan du säga något om en tidsplan?
– Vi ska träffas nästa vecka och sätta oss ned och diskutera. Då har både vi och Susanne kunnat fundera lite mer på vad vi kan göra. I slutet av nästa vecka kan vi komma med något slags besked, säger Emma Lindholm.
Utanför planket på Saltängsgatan 15 är det grått och trist. Det går inte att se in i förödelsen. En svag lukt av rök ligger dock fortfarande i luften. Och genom ett minimalt hål i planket kan man se något sotigt. Det kan var ett brickställ. En man med hund går förbi. Han stannar upp och skakar på huvudet.
– Vem vill göra så här, säger han lite för sig själv och går sin väg.
