Att vara en god ledare är ingenting man lär sig på en kvart, det är därför många f d aktiva inte passar in i rollen.

Inom fotbollen så mötte jag två stora namn i Åtvidaberg på 70-talet. Både Sven-Agne Larsson och Otto Dombos hade det där lilla extra, Dombos var till och med lite speciell då han även älskade att tyda spelarna i stjärntecken.

Bengt ”Julle” Gustavsson blev annars ett aktat tränarnamn i ÅFF. Han ledde laget under perioden 1964-70 och tog sedan även över som tränare i IFK åren 1975-78.

Året efter kom  ”världens bästa center”, Gunnar Nordahl, in som tränare. Han hade även varit tränare för IFK under åren 1967-70, då laget bland annat lyckades vinna ett cupguld (1969). Men den andra tränarsejouren blev inte speciellt lyckad, detta  trots Gunnars erfarenhet och framgångsrika egna karriär. Gunnar var nämligen alldeles för snäll. Var med på ett träningsläger i holländska Zeist där spelarna under en vecka mest fick träna hörnor och frisparkar. Även taktiskt var Gunnar ingen stor tänkare, han hade ju under hela sin karriär mest ägnat sig åt anfallsfotboll, att jobba i försvaret var inte hans grej…

På 90-talet hade sedan IFK flera före detta storspelare på tränarlistan. Bosse Axberg tränade laget 1981-82, men då IFK ramlade ur allvenskan fick Bosse lämna. In kom överraskningen, Lars-Göran Qwist, f d yrkesmilitär och mittback ibland annat i BK Kenty. Då i stort sett hela truppen stannade kvar trots degraderingen lyckades Lars-Göran direkt återföra IFK till högsta serien. Detta genom en mycket tuff träning, så tuff att han under hösten 1985 fick lämna laget sedan spelarna sagt ifrån. Kommer aldrig att glömma när Håkan Pettersson, Janne Hellström och Kent Lundquist kallade oss journalister till en presskonferens i ett omklädningsrum där man berättade om sina tankar…

In kom i stället förre ÅFF- och landslagsmittbacken Kent Karlsson som under sina fyra år i klubben lyckades stabilisera och utveckla truppen så det till och med blev ett SM-guld 1989 efter en dramatisk straffläggning i Malmö. På den tiden hade man inte en rak allsvenska utan man avslutade med en slutspelsomgång och slutligen final.

Kent tackade sedan för sig och 1990 kom i stället orutinerade Jörgen Augustsson in men han fick bara åtta månader innan det blev kicken. Sanny Åslund tog sedan över under två år och därefter var det Sören Cratz vid rodret, under alla fyra åren var IFK med i toppstriden, men utan att vinna något nytt guld.

Thomas Nordahl, engelsmannen Colin Toal och Olle Nordin ledde sedan klubben fram till millenniumskiftet. 2001 anställdes Tor-Arne Fredheim men utan någon större succé. I stället kom B-A Strömberg in 2002 men han fick sluta ganska omgående. Håkan Ericson fick ta över men 2002 blev ändå dystert då det  blev adjö av allsvenskan, där man bara var ett stolpskott från nytt kontrakt.

Håkan var dock kvar som tränare 2003 innan Stefan Hellberg kom in 2004-2005. Därefter var det Mats Jingblad som tog över men 2008 tvingades han bort och Sören Cratz kom in igen för en kort period. 2009-2010 leddes IFK av Göran Bergort som också lyckades återbörda IFK till högsta serien. Men trots det fick inte Göran ha kvar jobbet utan Janne Andersson anställdes och blev kvar till 2016 då han blev förbundskapten. Under den perioden lyckades IFK vinna sitt 13:e allsvenska guld (2015).

I dag leds alltså klubben av Jens Gustafsson som började jobba 2016 och har drygt två år kvar på sitt förlängda kontrakt.

Sedan Janne och Jens kom in  i klubben har IFK:s status som ett underhållande lag verkligen växt. Båda förespråkar en offensiv fotboll och Jens vågade till och med gå ned på en trebackslinje i år. Starten i våras blev kanske inte den allra bästa, men nu är IFK uppe i hela 16 nollor bakåt, ett strålande facit på en så hög nivå som allsvenskan.

Läser en intressant intervju med Jens i Folkbladet där han jämför ledarrollen med papparollen.

– Du kan inte vara en bra ledare om du är en dålig pappa. Det är lite filosofiskt över svaret, men det är så. Ett föräldraskap är starkt kopplat till ledarskap. Jag är och agerar precis likadant mot min dotter som jag gör till och med mina spelare. Vi arbetar med beröm, ser utveckling, jobbar med perspektiv och ibland också med att berätta att vi inte gjorde tillräckligt.

Som?

– Det är inte hela världen om vi glömde den röda mössan och tog den rosa istället. Vi förlorade mot Helsingborg, men det finns saker vi gjorde bra. Vi måste bara göra det bättre nästa gång.

Jens Gustafsson sätter ord på tankarna från då till nu.

– Vi vann och minns kvällen med publiken. Det är få gånger man kan känna en sån gemenskap och tillhörighet. Det är svårt att samlas runt den känsla någon annanstans. Det är just de tillfällena, som bygger staden. Det ska bli kul att få träffas igen och spela inför vår fantastiska publik.