En 40-årig tvåbarnspappa miste sitt liv under i skrivande stund fortfarande oklara omständigheter. Supportrar från Djurgården och Helsingborgs IF hade bråkat, slagits, supit och krossat en eller flera pubar, innan det massiva hatet kulminerade i att en människa misshandlades så svårt att han senare dog på sjukhuset.
För mig är det själva hatet som skiljer den sunda fotbollskulturen – den som lyckligtvis huvuddelen av fotbollsälskarna står för – från den infekterade, den giftiga, den sjuka. Den som ingen förutom några förvirrade galenpannor vill ha något med att göra.
Den där obegripliga avskyn och totala bristen på respekt för medmänniskor som bär andra halsdukar eller tröjor än den man själva påstår sig älska över allt annat.
Svarta mekanismer
Du och jag, vanliga människor, kan inte förstå det där. Lyckligtvis. De där svarta, destruktiva mekanismerna som triggar svenskar att i skydd av egna flocken håna, förnedra eller rent av att angripa den andra sidan. Jag har läst massvis av böcker om huliganer och drivkrafterna bakom, men har ärligt talat inte blivit så mycket klokare. Inte så mycket mer än om den i vissa fall smått romantiserade bilden av fotbollshuliganen som "står upp för sin klubb".
Attackerade familjer
Jag minns med fasa den där höstkvällen för snart tio år sedan när delar av djurgårdsklacken trängde sig upp på Idrottsparkens familjeläktare och började veva mot livrädda Norrköpingsfamiljer.
Vi undrade varför, men fick aldrig några svar men vissa bakom attacken var visst påverkade av olika substanser. Det var ledare från stockholmsklubben som själva lanserade den teorin på presskonferensen efteråt.
Nu ser jag Djurgårdens sportchef, den sympatiske och hårt prövade Bosse Andersson gråta i en intervju med SVT.
Andersson grät inte över fotbollen. Tårarna flödade över ett förlorat liv, som tagits i fotbollens namn.
Visst, det här kunde lika gärna ha hänt i Kärrtorp, Rosengård eller i Rinkeby men vilken roll spelar egentligen det? Tragedin har redan inträffat och känslan av meningslöshet och kanske också hopplöshet sköljer över oss.
Hatet som finns mitt bland oss och överallt i samhället.
Pekpinnarna kommer
Jag tror, utan att veta säkert, att klubbarna inte kan göra så mycket mer än vad de gör i dag – även om kraven säkert kommer att väckas. I kölvattnet av Helsingborg kommer alla att uttala sig. Några med pekpinnar, andra med hot om straff.
Innan vi kommer dit ska vi påminna oss om att en familj förlorat en närstående, att två barn blivit faderlösa på grund av något så futtigt banalt som en allsvensk fotbollsmatch i Skåne.