Jenny Rissveds blev över en dag svensk nationalhjälte när hon 2016 vann OS-guld i Rio de Janeiro.

Men sedan triumfen i Brasilien har mountainbikeåkaren haft ett par svåra år.

Efter OS-guldet drabbades Rissveds av en depression och berättade senare, under hösten 2018, att den följts av ätstörningar. Situationen var under en period så allvarlig att en känsla av att hon inte vill finnas mer infann sig.

Men i slutet av maj gjorde hon comeback i världscupen i mountainbike och slutade 33:a i tjeckiska Nove Mesto, vilket var en klart godkänd prestation sett till förutsättningarna.

"Kan inte sluta gråta"

I helgens tävling i Vallnord, Andorra, hamnade dock Rissveds betydligt högre upp på resultatlistan – och slutade femma.

Svenskan höll sig till sin plan från start till mål och kom närmare sin maxkapacitet än hon gjort på mycket länge.

Efter racet hade hon svårt att hålla glädjetårarna tillbaka i en intervju med Red Bull TV:

Jag kan inte sluta gråta, jag kan inte tro det. Mitt självförtroende har varit helt borta, det har varit borta ända sedan OS fram till nu, säger en känslosam Rissveds och fortsätter:
Jag trodde inte att jag skulle kunna komma tillbaka och hamna så högt upp.

Känslosam efter målgång

Känslan jämfört med hur det var efter tävlingen i Nove Mesto var som natt och dag.

Från Nove Mesto fram till nu har jag jobbat mycket med det mentala och det är otroligt vad ditt huvud klarar av så länge du tror på dig själv. Då kan du gå långt. Det är helt fantastiskt.

Femteplatsen är ett kvitto på att Rissveds är på rätt väg i sin jakt på att nå världstoppen igen – även om hon själv inte vill haka upp sig för mycket på placeringar.

Jag vill inte fokusera på resultatet längre, för det har varit en av sakerna som har dragit ner mig. Men jag kan inte sluta drömma om att komma tillbaka där jag en gång har varit. Jag ska fortsätta att jobba tills jag kan säga att jag är på samma nivå igen.

"Jag är en av dem"

I ett mail, skickat från Jenny Rissveds team Sportyard, förklarar hon att hon efter en lång mental kamp och en tung vår äntligen kan identifiera sig själv som en av de bästa åkarna i världen.

Tänk att jag inte ville leva mer för två år sedan och nu kan jag cykla så här fort igen. Det viktigaste för mig är inte att vara uppe på podiet, men det visar mig att jag kan vara där jag slutade. Jag har haft så dåligt självförtroende det senaste året och kanske som värst nu under våren.

Hon fortsätter:

I Nove Mesto låg jag topp 15 och tittade mig omkring och kände att jag inte hörde hemma här ”uppe”, att jag inte var en av dem längre. Jag kunde inte längre. Jag har jobbat varje dag med mitt självförtroende sedan Nove Mesto och i dag trodde jag verkligen på mig själv. Jag vet att jag är en av dem, fast på mitt sätt. Och det fick jag verkligen bekräftat idag.