Jag minns att det fanns i alla fall några hålltider i 1970-talets minst sagt magra tv-tablå som var heliga, okränkbara och där eventuella kompromisser var otänkbara. Vi snackar om de där "måste-se-till-varje-pris-programmen".
Ett sådant var The Machanas, västerserien med djupfårade James Arness i huvudrollen som familjens försvarare och indianernas polare. Ett annat var Baretta, hårdkokt deckare i New York, mästerligt spelad av Robert Blake.
Nåja, de amerikanska serierna i alla ära. Ingenting kunde mäta sig med Sportspegeln. Den klassiska jingeln var som ljuv musik i mina pojköron, vackrare än Mozarts pianokonsert nr 21 C-dur eller Bachs sex Brandenburgkonserter tillsammans.
Det var högtidsstunder i soffan – om man mot förmodan kunde få tyst på de där av sport totalt ointresserade föräldrarna och helst ville man ju se Arne Hegerfors i studion. Det kändes alltid extra tryggt och jag fick för mig att det borgade för mer fotbollsklipp i rutan än om exempelvis Jan Svanlund (1941-2011) skulle leda programmet. Motor och hästsport har aldrig varit min grej, får jag väl erkänna så Svanlund gick fetbort.
Men med Hegerfors vid rodret fick man se det mesta av det bästa. Arne upplevdes inte lika gravallvarlig som några av kollegorna på SVT och skojade gärna med tittarna. Han var född i Göteborg och hade en humor i linje med detta faktum vilket han kunde leva ut i diverse tramsiga underhållsprogram som Kryzz (skämskudde på allihopa) eller i den famösa musikvideon med Markoolio ("Mera mål") i samband med EM 2000.
Men det var i sportsändningarna Arne var som bäst. Samarbetet med Arne "Ankan" Parmström är naturligtvis ett unikt kapitel idrottshistoria och Parmström, den förre förbundskaptenen för Tre Kronor, tokhyllade sin gamle parhäst efter dödsbeskedet i måndags.
"Ankan" lyfte framför allt fram VM-guldet i hockey 1987 och OS-guldet i Lillehammer som de största ögonblicken för duon.
"Arne var en av mina allra bästa vänner. För mig är han den tv-kommentator som förstått tv-media bäst av alla. Jag vet ingen som har kunnat hantera sport i tv som han", sa Anders Parmström till nyhetssajten Omni kort efter dödsbudet.
För egen del minns jag mest de där höjdpunkterna i Sportspegeln. Det var där och då Arne Hegerfors kunde briljera med hela sitt register. Det såg bekvämt och otvunget ut i rutan.
En annan som vittnat om hans storhet är Sven-Göran Eriksson. "Svennis" – som nyligen gick ut med att han är dödssjuk i bukspottkörtelcancer – agerade bisittare i fotbollslandslagets matcher på 90-talet vilket ärligt talat inte var någon höjdare. Men han imponerades av Arne Hegerfors:
"Han behövde inte massa papper för att sitta och kommentera, det fanns i huvudet. Han var fantastiskt på att improvisera, en av de stora", menade Sven-Göran Eriksson.
Hegerfors pensionerade sig 2012 och under de sista åren av sitt 81-åriga liv mötte han flera stora motgångar. Han drabbades bland annat av en massiv hjärtinfarkt som följdes av en stroke, hjärntumör. covid och hjärtsvikt.
Men han älskade sitt jobb.
"Jag kände mig enormt privilegierad, jag kunde inte tänka mig att göra något annat. Jag fick vara med om VM och många andra stora idrottsliga evenemang, satt på de bästa platserna, bodde på de bästa hotellen och pratade med de intressantaste idrottsnamnen, sade han till TT i samband med 75-årsdagen 2017.
81-årige Arne Hegerfors somnade in i måndags i hemmet i Stockholm.