Det var ingen fråga på vem som mådde bäst av tränarna när de satte sig vid presskonferensen på Platinumcars arena efter 0–1.
Per-Mathias Högmo, som spelade för "Peking" 1985-86, hade just haft ett efterlängtat samtal med sin tränare under tiden i Norrköping, Kent Karlsson, och efteråt berättade norrmannen för Sporten att han tagit en morgonpromenad och fått inspiration i sitt gamla kvarter i Målgränd, en utspark från arenan som då hade annat namn.
Var nog lätt att njuta efter tredje raka segern i allsvenskan, han har varit hundraprocentig i sin nya klubb.
Men gänget från Hisingen kommer nog inte att charma sig fram mot allsvenska toppen.
Eller vidare i Uefa Conference league, där skotska Aberdeen väntar i kval på torsdag.
Om det var en vanlig dag på jobbet för "nya" Häcken.
Men jag är inte övertygad om att så är fallet, snarare är Högmo "bara" en djävulskt skicklig coach som tar till de medel som krävs för att ta poäng.
Respekten för hemmalagets bollskicklighet var enormt stor.
Försvarsspelet var så djupt att Häcken-målvakten Peter Abrahamsson kunde viska till utespelarna och det var så trångt mellan lagdelarna att det knappt fanns luft att andas. Men nästan omöjligt att tränga igenom för bollskickliga "Peking".
Och när inhopparna heter Alexander Jeremejeff och Daleho Irandust behövs det inte många centimetrar i motståndarnas straffområde för att avgöra en jämn match.
Ett par sekunders tveksamhet från hemmalagets försvar så kunde den sistnämnde finta, ladda och prickskjuta in matchens enda mål.
Ett enda vasst stick var allt som behövdes från "Getingarna".
Häcken är efter katastrofstarten i våras – ingen seger de första sju omgångarna under Andreas Alms ledning – nu bara två poäng efter IFK i allsvenska tabellen och visar upp en effektivitet som få andra lag, om ens något, kan mäta sig med.
Den tidigare förbundskaptenen för både Norges herr- och damlandslag, har verkligen fått Häckens spelare att tro på sin egen förmåga igen och jag blir inte förvånad om laget slutar topp tre innan serien ska summeras i början av december.
Rikard Norlings IFK då, uppumpat efter segrarna mot Malmö och Mjällby?
Inställningen var det inget fel på, men trots alla offensiva hot som kastades in saknade hemmalaget den där murbräckan som kan bända upp vilket försvar som helst och vi vet alla att det dröjer ytterligare en tid innan han är tillbaka.
Och mycket gick emot IFK.
Norling tvingades byta Alexander Fransson efter bara ett par minuter i andra halvlek, efter att "Alle" fått ett knä i ryggen i en duell i slutet av första halvlek.
Strax därpå kände sig IFK-tränaren tvingad att "fega" (hans eget uttryck) och tog ut Ari Skulason som hade ett gult kort och troligen låg pyrt till hos domaren Mohammed Al-Hakim efter ytterligare en vårdslös eftersläng.
Redan innan en timme spelats hade fyra byten gjorts, men inte ens alla fräscha ben som kom in hjälpte.
Ett skott i stolpens insida av Ari Skulason var det närmaste att spräcka nollan.
En IFK-are förtjänar en egen hyllning.
Ishaq Abdulrazaq gjorde nästan allt rätt den här eftermiddagen – utom mål.
Hans solonummer som slutade med en chip strax utanför var värd något bättre.
Det var inte landslagsbacken Martin Olsson, som knockade IFK-mittfältaren under stopptiden och fick rött kort för det överfallet.