Bollkalle. Spelare. Assisterande tränare. A-lagstränare. Sportchef. Akademichef. Tony Martinssons bakdel är vitblå av alla stolar han suttit på i IFK Norrköpings tjänst.
48-åringen (fyller 49 i november) har åkt på smällar, mått bra av framgångar men njuter kanske mer än någonsin just nu.
Färsk svensk mästare. Chans på ytterligare två titlar den här veckan. Landets mest framgångsrika talangfabrik. Massor av landslagsspelare och en fotboll som många klassar som Sveriges mest underhållande.
– Klart att hjärtat bultar extra stolt. Det är fantastiskt. Jag hoppas att alla tar åt sig. Ledare och spelare som någon gång haft eller har en del i IFK, säger ”Tonna” när vi bänkar oss för en långfika.
Samtalet var först tänkt att handla om akademin som sjösattes 2005. Att återkoppla tankarna och idéerna då med vad vi ser i IFK Norrköping idag.
Därför känns Martinssons uttalande mer än en aning överraskande.
– Akademin är inte hela sanningen. Det är bredare än så och det försöker jag förklara, säger han och listar två spelare som gick samtliga tre akademiår.
Christoffer Nyman och Ken Sema.
Namn som Hollandsproffset Muamer Tankovic, Midtjyllands mittfältare Kristoffer Olsson, U21-landslagsmannen Linus Wahlqvist, Filip Dagerstål, Makedoniens A-landslagskeeper David Mitov Nilsson, Andreas Hadenius och Gentrit Citaku skolades bara under en kortare period eller inte alls i akademin.
– Och uppenbarligen har det gått ganska bra ändå, konstaterar Martinsson.
Istället för att sätta likhetstecken mellan akademisatsningen och alla egenproducerade A-lagsspelare som IFK stoltserar med för stunden menar Martinsson att det snarare handlade om att klubben förfinade verksamheten.
– Vi vässade till allting från Tipselit och nedåt. Kvalitén på träning, matchning och allt runtomkring. Kostlära. Vi började filma träningar. På tisdagar åkte vi upp med forwards och målvakter och nötte. Det blev ett mer individuellt tänkande. Vi bröt över gränserna.
Att kvalitetssäkra träningen var den punkt som IFK ansåg viktigast för att kunna möta en stabilare framtid.
– Men jag kunde inte drömma om det här resultatet vi ser, fortsätter Martinsson.
I egenskap av sportchef var han den mest drivande personen i den arbetsgrupp som växte fram efter att IFK kom sist i allsvenskan 2008.
Tillsammans med bland annat Janne Svensson, Tomas Djerf och Tommy Wisell stakades riktlinjerna ut hur IFK skulle stärkas som klubb och undvika att åka hiss mellan superettan och allsvenskan.
– Vi åkte ur med dunder och brak. Vi la fram en plan hur det skulle se ut – vi skulle ha mest nordiska spelare. Det skulle vara 30 procent unga spelare och 50 procent skulle komma från närområdet. Målet var att bli ett etablerat allsvenskt lag. Idag spelar vi den fotboll som vi började skissa på då, myser Martinsson.
Och är noga med att skjuta in:
– Sen ska Janne ha en stor eloge för att han vågat satsa på unga spelare.
Kunde det här ha gjorts innan?
– Ja, egentligen om man backar bandet. Vi åkte ur 2002 och när vi inte klarade av att gå upp 2003 blev det fem år av värvande av spelare från när och fjärran. Det blev fel, fel och fel.
Vad kan bli bättre?
– Nu ska vi spänna bågen ännu mer. Driva på mer och det ställer högre krav på oss ledare. Jag ska leverera A-lagsspelare. Samarbetet med Sylvia är spännande. Första året handlade det om att rädda klubbens existens. Andra året om att spela in killar som Tesfaldet Tekie, Erik Lindell och Henrik Castegren.
– Nästa steg kanske är att utöka samarbetet med säg, Motala eller Åtvidaberg. När "Fimpen" (Henrik Gustavsson) Daniel Hallingström och "Pligg" (Kristian Bergström) försvinner skulle jag kasta all prestige om jag var dom.
Hur ser du på baksidan med att tappa spelare?
– Att det inte är något problem. Vi måste se till att få fram nya. Skriva nya eror. De här killarna kommer hem med nyttig erfarenhet i bagaget. Se på Markus Rosenberg. Det tror jag bara är positivt Det är killar som ska ta nästa steg. Linus Wahlqvist och Alexander Fransson är potentiella A-landslagsspelare.