Det är något med brassar och fotboll. Ingen annanstans är kärleken till det lilla lädret lika stor och när det vankas VM är det som om allt annat spelar mindre roll.
När mästerskapet dessutom avgörs i Brasilien, som nu, blir det givetvis något alldeles, alldeles extra.
Sleipners mittfältare Gil Vincius De SouzaCamago är bördig från São Paulo, där Braslien spelade sin öppningsmatch mot Kroatien, men när tidernas fotbollsfest kommit till hemstaden får han finna sig i att följa det hela via TV:n här i Norrköping.
– Jag pratade med min kusin i går. Han var på premiären och sa att det var jättehäftigt. Alla därhemma pratar bara om VM. När Brasilien spelar är det ingen ute på gatan. Om du vill köpa mat, kan du inte köpa mat. Du måste vänta tills matchen är över. Alla, alla, alla kollar på fotboll. Det är nummer ett för oss, säger 26-åringen.
I dag gör brassarna sin andra match i mästerskapet och Gil kommer givetvis sitta klistrad framför rutan.
Att följa sitt älskade landslag är dock inte bara en fest utan också lite av en pers. Kraven är enorma och att misslyckas finns inte ens på kartan.
– Vi måste vinna mot Mexiko. Det är en svår match och de har ett bra lag men jag tror Brasilien vinner. Jag hoppas det.
Allra mest press är det på Barcelona-stjärnan Neymar – men i premiären såg han oförskämt oberörd ut och stod för hemmalagets båda mål.
– Neymar är bara 22 år men hela landet hoppas på honom. Jag tror att han kan fixa VM-guld åt oss. Vi ska bara vinna, vi har hemmaplan, vi måste vinna.
Som om inte landslagets nervkittlande framfart i VM vore nog, Gil och hans fru Paula väntar dessutom deras första barn. En liten dotter som ska heta Maria Luiza och väntas se världens ljus för första gången 1 juli. Knappt två veckor innan VM-finalen i Rio de Janeiro.
– Det är beräknat att hon ska komma då, men det kan ju lika gärna ske i dag eller i morgon eller veckan senare. Bara hon inte kommer under finalen har jag sagt till min fru, för det blir kanske svårt att se den på sjuhuset.
Gil har annars haft en besvärlig vår. I mars drog han av korsbandet i knäet i en träningsmatch mot Assyriska. För tre veckor sedan fick han äntligen operera sig. Nu har han så smått börjat med lite rehabträning och om en vecka får han slänga bort kryckorna.
– De första tre dagarna var katastrof. Det gjorde ont och var jobbigt, men nu kan jag gå och har inte alls ont längre.
Någon fotboll lär det däremot inte bli tal om den här säsongen. Istället får han följa sitt kära Sleipner från läktaren.