En löpares tankar
En före detta stjärna i IFK Norrköping har tagit position framme vid snöret. Snett bredvid mig står två småkillar, kanske tio år. Runtomkring oss surrar unga, gamla, smala, tjocka...
Vi är grabbhalvor, hela det här sköna gänget.
Förväntningarna är säkert lika många som antalet löpare i loppet och vi vill iväg för att få det hela överstökat.
Startskottet går och för de allra flesta av oss är det över efter 20-25 minuter. En halvtimme senare svettas jag fortfarande ymnigt när jag ska försöka knacka ned de här raderna på min dator.
Ja, det var jobbigt
Hade jag kul?
Jo, jag vill nog tro att så var fallet. Bra mycket roligare än att mala på själv ute i skogen i alla fall.
Var det jobbigt?
Tacka tusen för det. Försökte ligga precis på gränsen för vad den gamla kroppen orkar med och jag tror jag lyckades rätt bra. Gick inte in i väggen, men kände inte heller att det fanns mer att ge när jag löpte in under den uppblåsbara portalen utanför Stadium Arena.
Hur var den nya banan på Himmelstalund?
Eftersom jag var debutant kan jag inte jämföra med tidigare sträckningar. Snackade med en Grabbhalvan-veteran precis innan loppet som var besviken över att man flyttat ut från Norrköping City.
Men: Detta var en väldigt "snäll" bana. Platt. Generös mot oss hederliga amatörer.
Gott om utrymme överlag
Men trängseln då? Det brukar alltid vara trångt på Grabbhalvan.
Grusslingan vid Åbackarna blev som väntat en propp men lite Stenmark-svängar löste den biten också. På de flesta platserna fanns det gott om utrymme för omkörningar.
Hur ska man locka fler löpare till Grabbhalvan?
Enkelt! Stryk "Grabb" i namnet och låt tjejerna vara med. Har inte riktigt förstått vitsen med att diskriminera hälften av befolkningen.
Hetsa könen till att tävla sinsemellan och kalla det hela "Gnabbhalvan" i stället. Typ.
Vad finns det egentligen att förlora?
Nej, nu är det dags för den där duschen.
Tiden? Ingen aning.
Bryr mig inte. Faktiskt.