I Slovenien skulle det bli annorlunda. Här skulle vändningen komma. Det var dags för svensk baskets efterlängtade genombrott.
Med all rätt fanns det förväntningar på Sverige som:
Tagit ett par steg på utvecklingskurvan.
Kvalificerat sig till EM för egen maskin för första gången på 18 år.
Spetsat laget med två spelare som till vardags jobbar i NBA.
Vad har vi fått?
En bubbla som är redan är på väg att spricka.
Två brakförluster på lika många dagar är illa – men så vilse och oförberett som Sverige har sett ut är ännu värre.
Den värsta kritiken uteblev efter minus 28 poäng mot Grekland i premiären.
– Det är inte mot toppnationerna vi ska vinna för att ta oss vidare.
Den vägen skulle i stället tas via betydligt behagligare Finland och det såg också bra ut – i tio minuter.
Sedan blottades Brad Deans vilsna lagbygge på samma sätt som i öppningsmatchen. Andra perioden var hemsk.
Ett taffligt och trögt Sverige gjorde fyra (!) poäng.
F y r a.
Då sågade till och assisterande coachen Torbjörn Gehrke laget:
– Det finns inte, dundrade han i tv-intervjun.
Fortsättningen blev inte speciellt mycket bättre från svenskt håll.
Något som kan liknas en halv uppryckning, eller snarare ett dödsryck, kom men summeringen blir en floppinsats. Sverige har helt enkelt inte sett redo ut så här långt i EM.
Jeffery Taylor kunde lämna planen med upprätt huvud.
Norrköpings stjärna var poängbäst i matchen (19), försökte ta kampen och visade sin klass men oj så ensam han var.
När inte Taylor levererar så finns det inga andra verktyg att ta fram – precis som många befarade innan EM.
Det gör blågult otroligt lättläst och enkla att försvara sig emot.
Så här långt har inte Brad Dean fått ut något av laget Sverige.
Det kan man inte säga om frejdiga Finland som alltså står på full pott efter två omgångar.
Det lyser om finnarna. Det finns en idé, en tanke och ett go som Sverige inte ens snuddat vid.
Vi kastade oss ut i EM med förhoppningar om något bättre. I själva verket känns det som vi stått och stampat medan motståndarna springer i från oss.
Sverige kommer inte att gå vidare men har något minst lika viktigt att spela för framöver. Efter fredagens vilodag handlar det om att visa att vi har i EM att göra.
Brasilien eller inte nästa sommar avgörs i – Dublin. Klarar Sverige att ta med sig minst en poäng så lever hoppet om VM.
Står vi emot publiktrycket, galet krigande irländare och kommer hem med tre pinnar så smygdansar jag samba efter slutsignalen.
Ett löfte jag kan bjuda på.
Det finns inte en cell i kroppen som tror att Sverige klarar av att vinna den svåra bortamatchen.
Backlinjen har svajat hela kvalet. Nu kastas den om med Andreas Granqvists avstängning (Per Nilsson är mer än en fullgod ersättare) och vi kommer att utsättas för ett jäkla tryck som jag tvivlar på att Sverige klarar av att stå emot.
Albin Ekdal har varit ordinarie i serie A en tid nu. Han är en skicklig passningsspelare med vass blick men är han rätt man centralt när det kommer att handla om att kriga snarare än att lira hem poäng på bortaplan?
Tveksamt. Jag tycker inte det.
I Erik Hamréns skräddarsydda kostym hade jag inte chansat.
Herrar Anders Svensson och Kim Källström hade fått visa att gammal är äldst och fortfarande bäst.
Och Zlatan, snälla. Fräls oss gärna igen. Elegant, med kraft eller med ett nytt maginummer. Vi behöver dig i kväll.