14 april 1986.
Då var 29-årige Damir Sepulveda framme i Norrköping.
Gruvingenjören hade då lämnat sitt Tocopilla, en liten knutpunkt för sjöfart vid norra Chiles Stilla Havskust, där han arbetade som ansvarig för sprängämnen (!) på ett företag.
– Efter ett inbrott där, som jag inte hade något med att göra, fick jag sluta och det blev omöjligt för mig att få jobb. Då bestämde jag för att en nystart, berättar han när vi sätter oss i Stadium arenas restaurang.
Han kunde då inte enda svenskt ord, bara några få engelska.
Redan sin andra dag i "Peking" började han på egen hand integrationen in i det svenska samhället.
På Södra Promenaden. I Linghallen.
– Jag visste att det fanns en hall inne i stan och där träffade jag Ingemar Mild, berättar Damir Sepulveda om mötet med Mr Nubf om mannen som under drygt 20 år blev kollega och god vän.
Han fortsätter:
– Det är en av idrottens styrkor, gör det lättare och snabbare att komma in i samhället. Jag har alltid tyckt det varit spännande att träffa andra, det blev enkelt att komma in tack vare basketen. Jag var heller inte främmande för att ta ledaruppdrag, hade prövat det i Chile och mitt basketintresse var stort efter åren på universitet där jag hade basketstipendium. Men jag var kort och bättre på att peppa mina lagkamrater. Här blev basket min livsstil.
Resten är, som det brukar sägas, historia.
För många utanför basketens sfär är han en doldis.
Men de som älskar sporten hyllar klubbens eldsjäl.
– Viktigast för honom är att kollegorna respekterar honom, inte att hans namn syns. Jag kan inte se någon som har gjort mer för ungdomsbasketen i Norrköping än Damir. För mig är han en av de allra största, säger Mikko Riipinen, Dolphins-coachen, om sin första ledare under pojklagsåren.
De avgörande insatserna är många.
På egen hand drog Damir Sepulveda 2013 igång "Basket där du bor", Dolphins satsning för att etablera sig i Norrköpings olika stadsdelar, han drev under många år Norrköping Basketboll Cup och han grundade "Jeffery Taylor academy".
Men han var också assisterande coach till Lasse Johansson när damlaget tog SM-guld 2013.
Och sedan 2006 har han en egen camp i Tocopilla, staden med 24 000 invånare – och sju basketklubbar. Alla med egen hall.
– Ingen av mina gamla kompisar har betalat av för den fina uppfostran vi fick av basketen. Det vill jag göra. Jag började försiktigt, men 2019 hade vi nästan 230 deltagare. Jag har hjälp av ett par före detta spelare också, berättar han.
Det är inget snack om var han trivs bäst.
– På golvet. Jag har alltid varit ansvarig för ett lag, mitt sista blev P10-orna. Att träna ungdomar i åldern 14-16 år som bara lever för träning, skolan, sova och äta är häftigt. Min största kick får jag av att se förväntningarna i barnens ögon över att få vara här en lördag morgon och spela match. Det har gett mig energi.
Vad är du mest stolt över?
– När jag träffar tidigare ungdomsspelare, som i dag är föräldrar åt barn i klubben, och de säger att tiden i klubben var deras bästa i livet. När de påminner om det då blir jag stolt.
– För mig är ungdomarna det viktigaste. Du kan bygga från grunden och upp, men inte från taket och ned.
Under en timmes samtal hinner Damir Sepulveda förstås också med ett par historier om sina egna favoriter.
Jeffery Taylor, Real Madrid, Elisabeth Egnell, guldguarden från 2013 och årets guldcoach Mikko Riipinen har alla en speciell plats i 64-åringens hjärta.
– Deras vilja att bli bäst var unik. Jag minns Jefferys första match med division 2-laget, som 14-åring. Han svarade för tre dunkar mot fullvuxna män. Han har alltid vela vinna allt, på matcher, på träning, skott, straffar. Jag frågade "Bettan" Egnell vid ett tillfälle varför hon var förbannad. Hon svarade att hon hade missat två skott – under en träning. Mikko är den bäste ledaren klubben haft, säger han.
Damir Sepulveda lämnar Norrköping för att ta hand om sin sjuke pappa i Chile. Mamma förlorade han tidigare i år. Avskedet är såklart känslofyllt.
– Familjeskäl och min egen hälsa är de stora anledningarna till att jag slutar. Det är också svårare att motivera sig när passionen börjar svikta, där är jag nu. Det blir tufft, det är en sorg att lämna klubben efter 35 år och arenan efter tolv år. Vi har varit tajta här, de känner mig bättre än min fru. Är ju här på arenan mer än hemma.
Röster om Damir
David Bergström, klubbdirektör:
"Det Damir har gjort för basketen i Sverige och allra mest i Norrköping går inte riktigt att sätta ord på. Han är en så stor del av vår förening och har gjort så mycket för många. Hela Norrköping Dolphins skickar det största tacket vi kan och vi hoppas Damir återigen kommer infinna sig i klubben, i någon form, när han är tillbaka. Det finns alltid en plats för Damir Sepulveda i Norrköping Dolphins".
Mikko Riipinen, huvudcoach:
"Han gjorde Linghallen till en plats där bara basketen betydde något. Var man bodde, vilka kläder eller vilka skolbetyg man hade spelade ingen roll. En krävande coach som alltid ville ha med tävlingsmomentet, men han blev också skogstokig om någon betedde sig illa. Han sådde också fröet till mitt ledarskap och när han mutade mig med ett löfte om ett bra lag – 98-orna med bland annat Felix Terins, Vincent Taylor och Lucas Lindh – tackade jag ja till mitt första coachuppdrag. Jag minns också hur hans gröna V70 kombi alltid var fylld av basketbollar, koner och västar.