Vi backar ett par månader i tiden till februari.
Göran Lindqvist är i Jönköping med Team 18-landslaget när han plötsligt känner en svidande smärta i axeln.
För att lindra den värsta värken slänger han i sig Alvedon och Voltaren som hjälper tillfälligt men hemma från landslagsuppdraget så börjar vänsterbenet att domna bort.
– Jag, Rikard Grönborg och Mats Hallin hade ett coachmöte och käkade middag hos Pelle Mårts. Senare skulle vi gå och titta på Västerås i Rocklunda. När vi hade ätit klart haltade jag betänkligt och kunde inte ta på mig skorna, jag behövde hjälp av tre man, berättar Göran.
Dagen efter drabbades han av en krampattack i benet som varade i nästan en timme.
– Det kändes ofattbart och jag tog ambulans till Södersjukhuset. De kunde inte ställa någon diagnos. Jag har diabetes så de trodde att det var diabetesrelaterat och skickade mig vidare.
Den läkaren insåg direkt att det var något allvarligt.
– Han skickade mig till Huddinge med en gång och där fick jag åka in på akuten.
På sjukhuset genomfördes en skiktröntgen.
Det tunga beskedet: Malignt melanom, cancer i lungorna och i levern.
– Som idrottsledare har man fått lära sig att bita i hop. Sen tänkte jag att det här kommer jag att fixa. Det är en massa andra som fixat det här med cellgifter. Kanske att jag får ta strålbehandling. Jag var full av hopp.
Men åtta tuffa veckor med cellgifter gav inget resultat.
Läkarnas dom slog ned som en bomb. Med sina två döttrar, brorsan och de närmast anhöriga vid sin sida kom läkarnas dom.
– Det går inte att bota dig, Göran. Vi kan inte göra mer än vad vi har gjort. Du måste inse att det är bara frågan om när, inte...".
Som om det inte vore nog.
– Samtidigt så dör min far och mor mitt i den här röran. På samma dag, 24 maj. Mamma hade cancer i lungorna och kol. Pappa i levern och lungorna.
Göran Lindqvist beskriver det som att "marken rämnade".
Föräldrarnas bortgång slog mycket tyngre än beskedet att han själv var sjuk.
– Jag flippade ur precis. Blev som en galning. Jag klarade inte av att sköta någonting. Jag ringde till min måg på natten och frågade vad klockan var? Klockan flyttade sig inte den var 12.33 var femte gång jag tittade. Jag sov aldrig. Bara tittade på klockan.
Göran berättar om en dag på sjukhuset som var full med kontroller. Ett möte på hudkliniken, skulle följas av provtagning, EKG-koll och sedan avsluta med ett besök hos läkaren.
Dit var han två timmar tidig.
– Det var ingen i besöksrummet så jag la mig och sov i soffan. Då kom en av systrarna och ledde mig in på läkarens kontor när hon säger: "Upp med honom till 21:an, beställ en ny röntgen för han är helt uttorkad". Jag fick tre påsar med dropp. De konstaterade att jag var räddad, de tre påsarna där på kvällen gjorde att jag var okej, sen fick jag sex påsar till.
Hur mår du nu?
– Fantastiskt men jag har förberett mig på att smärtan kommer. Men jag har aldrig känt efter i hela livet. Jag har tänkt så här: jag kommer att dö som alla andra men fortsättningsvis kan jag inte bestämma själv när det är, men det är ganska naturligt. För varje dag jag inte har smärta – ju längre kommer jag att leva.
Har du varit rädd?
– När jag fortfarande käkade cellgifter och kunde bli bra då var jag rädd. Jag har aldrig varit manisk. Under hela tiden som jag käkat cellgifter så har jag jobbat. Jag har jobbat fyra timmar varje dag på kontoret. Det har varit hur vikigt som helst. Även om jag är trött efter fyra timmar och går hem så känner man sig nyttig, det är någonting som jag själv alltid strävat efter: göra nytta för mig själv.
– Om man har något att göra varje dag så blir oroskänslan mindre. Jag vill hålla mig sysselsatt för att slippa mölja.
Göran Lindqvist lämnade Norrköping 2005 och tog över Sudret på Gotland.
Två år senare så anställdes han av Svenska Ishockeyförbundet som landslagslagsansvarig och påbörjar nu tredje året som assisterande i Väsby.
Ända sedan han började som målvakt i IFK Norrköping som sexåring har det varit en störtförälskelse i ishockeyn.
Nu är den viktigare än någonsin.
– Jag är ett hockeyfreak. Det är mitt liv och har alltid funnits där. Under VM mådde jag piss men jag var Sveriges alla matcher. Vi hade ett program som styrelsen tagit fram, att vi skulle vara världsetta inom tio år. Där är vi nu. Jag fick vara med under resan. Tommy Boustedt har beställt en guldmedalj till mig som jag och alla inblandade kommer att få. Jag har en med J20 sedan tidigare.
Vad har hockeyn gett dig?
– Vänner över hela världen. Jag har fått mycket kontakter. Det ringer spelare till mig och frågar vilken klubb som är bra de till exempel ska till Frankrike. Jag tror att jag är ganska omtyckt, det känns så.
Du får många besök?
– Jättemycket. Nästan varje dag så är det någonting. Det gör att jag håller mig pigg. I Stockholm här har jag min ena dotter, sen kommer folket från Norrköping med jämna mellanrum.
Göran har legat på Erstasjukhuset sedan 20 maj. Förutom den vardagliga medicineringen, möten med läkare och sjukgymnast så skissar han på träningsupplägg.
Det går inte att spåra någon uppgivenhet men blundar samtidigt inte för verkligheten.
– Jag har fått det värsta beskedet. Ingen vet tidsmässigt men jag kommer att dö. Nu har det gått en månad utan att något har förändrats förutom att jag behöver mer kortison.
Orkar du?
– Jag tänker inte ge mig. Mitt första mål är att klara den här säsongen. Och spela playoff till allsvenskan med Väsby. Jag har sagt samma sak till spelarna som jag säger till dig: jag kommer att dö. Det kan bli under säsongen men ni ska inte falla i hop för det. Jag ska hjälpa så långt jag kan – sen får vi se hur långt det blir. Det gäller att "copa" med att det kan ske men du kanske kan styra ödet lite mer än vad jag kan.