Den 21 september 2019. Lite mer än 19 månader sedan.
Så lång tid har hunnit gå sedan jag såg en fotbollsmatch "på riktigt". Utomhus. På en betongläktare med tusentals människor i min absoluta närhet. Jag har nästan glömt bort hur det kändes. Hur det luktade. Hur det lät.
Jag minns att det var en av allsvenskans avslutande omgångar, mot Örebro hemma på Östgötaporten. Det var under en period av året då ingenting tycktes kunna stoppa Peking. Å andra sidan hade en medioker vårsäsong förstört alla möjligheter till en toppsäsong för det Jens Gustafsson-tränade laget som slutade inte bättre än femma i tabellen.
Djurgården vann SM-guld, säkrade seriesegern i Norrköping och firade genom att halvt om halvt montera ned staden på vägen hem. En rätt svinaktig avslutning på det fotbollsåret.
Segern mot ÖSK var hur som helst odiskutabel, vad jag kan minnas. Finländske landslagsmannen Simon Skrabb nätade två gånger om strax innan paus och Totte Nyman fastställde slutresultatet 3–0 några minuter efter vilan.
Tänk om jag vetat då att Örebromatchen skulle bli min sista live-upplevelse för en plågsamt lång tid.
Ettårsdagen passerades i höstas och om vi inte gör något åt den här hemska smittspridningen vi har i vårt land, så hinner det kanske också gå två år utan allsvensk fotboll på det sätt den ska avnjutas; på plats och helst mitt i ett böljande publikhav.
Just nu är det inte mycket som talar för lättade restriktioner, även om vaccineringen rullar på finfint och allt fler får i alla fall något slags skydd mot sjukdomen. Östergötland är i dag ett av de områden i Europa där smittan härjar mest, enligt brittiska The Economist.
Fullt klart har många av oss börjat slarva i kontakterna med våra medmänniskor (vem sjutton är inte gränslöst trött och frustrerad över situationen?) och även klubbarna på högsta nivå har hittat kryphål för att släppa in fler än stipulerade åtta åskådare på matcherna.
Senaste veckorna har vi fått bevittna närmast bisarra scener från bland annat Tele2 Arena och Ullevi i Göteborg, där stora läktare gapat tomma på folk, medan hundratals samtidigt trängts i restauranger och loger inne på arenorna.
Social distansering, någon?
Det var väl inte riktigt så Anders Tegnell och de andra på Folkhälsomyndigheten tänkt kring restriktionerna som, handen på hjärtat, inte alltid känts fullt logiska för oss vanliga medborgare.
Nu har också några höjdare inom svensk fotboll – i samklang med ett gäng högljudda mediaprofiler – bröstat upp sig och krävt lättnader på landets stora fotbollsarenor. Tålamodet är på väg att ta slut, men FHM och styrande politiker i Stockholm vill att vi i stället ska hålla ut några veckor till.
Det är naturligtvis svårt att argumentera när människors hälsa står på spel, men helt klart har gränserna flyttats. Fotbollsfolket är inte lika medgörligt som tidigare. Kanske handlar det egentligen bara om att alla är så förbenat trötta på covid-19.
Ja, så handlar det naturligtvis också om förlorade publikintäkter, som förvisso kompenserats en del genom de statliga stödpaketen.
Sedan undrar man såklart om publiken återvänder när allt återgår till det normala. De riktiga supportrarna lär göra det, men kommer de andra? Har åskådaren som egentligen bara hade ett halvljummet intresse hittat andra hobbies under pandemin?