Resultatet smärtade. Tempot saknades. Anfallsspelet var trögt. Frustrationen gick att ta på.
IFK Norrköping inledde inte bara tävlingssäsongen som förlorare, de la nya frågetecken på en redan diger hög med frågor.
0–1 mot Gais är ingen snyting i sig som rättfärdigar krisrubriker men ingen IFK-supporter kan känna sig särskilt trygg med allsvenskan mindre än en månad bort.
Det känns som om den här nystarten vilar på en väldig svajig grund just nu.
Som IFK Norrköping är ett identitetslöst lag som famlar och söker – men inte lämnar några besked. Som står och stampar medan nedräkningen till 31 mars och Häcken borta pågår.
Det fanns inte mycket som gladde i 1–3-förlusten mot Åtvidabergs FF.
Efter det följde ett träningsläger utan ”riktig” match och så lite upp till bevis i Svenska Cupen då.
Vad vi fick?
Inte mycket som var bättre jämfört med den bleka insatsen i derbyt. Eller jag kan inte komma på något förresten.
Janne Andersson har tagit en defensiv inställning i vinter. Den kloke hallänningen är väl medveten om vad han har att jobba med och sa för en dryg vecka sedan:
”Jag kommer fortsätta att tjata om att vi är i en uppbyggnadsfas, det är nya spelare som ska in och det kommer att tid. Vi är långt i från färdiga, men vi kommer förhoppningsvis att växa in i det”.
Med det sagt: jag är ganska säker på att han hade hoppats på mer.
Att hans lag skulle ligga längre fram och ha en ny norsk mittback som vid det här laget klivit in och visat att han är mannen som stänger till.
I går satt Edvard Skagestad på bänken – petad av Marcus Falk Olander (som var bra).
Oron som lever bland IFK-supportrarna finns självklart även i omklädningsrummet. Med undantag för de som var med i segrande laget i internmatchen på Mallorca har inte spelarna fått känna sig som vinnare än.
Tre matcher – tre förluster.
Det är ett par avgörande veckor för Janne Andersson som väntar.
Han måste hitta medlen som gör IFK redo att kasta sig ut i en allsvensk säsong men jag är inte säker på att tre veckors klockren finslipning, två raka vinster i cupen med ett eventuellt avancemang och en ökad dos självförtroende räcker.
Hur samspelt det här IFK-laget än blir den närmsta tiden är förväntningarna dämpade.
Stjärnfallet och de offensiva nycklar som stuckit är en anledning.
Utan firma Khalili/Thorvaldssons spets och Smedberg Dalences känsla vet jag inte vad IFK ska fylla tomrummen med.
Kanske om Rawez Lawan börjar leverera.
Om Christoffer Nyman skakar av sig ett trassligt 2013 och hittar målet.
Om Edvard Skagestad bara är inne i en tuff omställning.
Om Christopher Meneses lever upp till den potential som fick IFK att investera tunga pengar i ytterbacken.
Om Alhaji Kamara kan visa sig vara ett fynd.
Eller om...
Där känns IFK Norrköping nu: omgivet av en massa ”om”.