I början av januari talade Axel Schylström ut om olyckan som höll på att kosta honom livet.
Tio månader efter den öppenhjärtliga intervjun i Folkbladet har det hänt en hel del i 20–åringens liv.
Järnviljan att bli frisk har tagit honom tillbaka till fotbollsplanen.
En anmärkningsvärd utveckling som förvånar omgivningen.
”Accepterar det inte”
– Jag fick mail från en kille på Räddningstjänsten. Han skrev att de aldrig trodde att jag skulle vara uppe och stå och gå igen med den här skadan. Det fanns inte på kartan, berättar Axel.
16 000 volt och en 70 procent brännskadad kropp kan uppenbarligen inte knäcka kärleken till livet – eller fotboll.
– Jag hade inte kommit så här långt utan att vilja det. Dels för att jag fick en skada i benet, men jag har varit så som person att får jag höra en sådan sak så accepterar jag det inte. Jag tänkte inte gå på kryckor hela livet. Jag tänkte spela fotboll igen. Det fanns inget annat. Sen har jag haft en del flyt också men det var min inställning.
Lång väg kvar
På kort tid har Axel dragit på sig Sleipnertröjan tre gånger och känt på den sköna matchatmosfären men vill påpeka att det är första steget i comebacken.
Det är en lång väg kvar.
– Men det var fantastiskt kul. Konditionen och allt det där är inte vad det varit men även det har gått framåt. Fan vad kul det var att spela.
Dessutom har Axel hittat sin roll som föreläsare.
I dag är han en populär gäst ute i skolorna.
– Det har blivit ganska mycket, mer än vad jag trodde från början. Det ringer en hel del och det är jävligt kul. Det går mycket bättre än vad jag trodde också. Det passar verkligen mig.
Varför?
– Det känns som om jag hittat någonting som jag tycker om. I början kändes det inte om man skulle klara av sina mål och drömmar längre. Att jag hade satt stopp för allting som jag någonsin hade velat: fotboll och allt vad det kan vara. Jag berättar om min väg tillbaka och försöker inspirera andra att nå sina mål i livet. Tro på sina mål och att verkligen gå All In.
Hur långt i från är du det normala liv som du levde innan olyckan?
– Det börjar kännas mer och mer normalt, men det kan vara för att man vant sig vid hur saker och ting är. Jag tycker inte att jag är så långt i från, jag känner att jag klarar av att göra mer och mer saker och att jag orkar mer. Jag tränar ju fotboll, bara det.
Hur mycket smärta känner du i det vardagliga livet?
– Det kan sträcka en hel del i huden och foten känns inget bra. Men man vänjer sig efter träningar och så att man är halt. Men jag hoppas att det blir kirurgiska ingrepp som förenklar saker och ting. I bland känner man att allt är skit och man är deprimerad men samtidigt: det går bra.
Vad är det med foten?
– Det är en nervskada, nedsatt känsel som gör att tårna har dragit i hop sig. Det gör jävligt ont men jag håller på att göra en massa övningar för att det ska bli bättre så att tårna ska mjukna. Om allt går som jag vill så hoppas jag spela fotboll nästa år, då kanske inte division 2 är min nivå – inte än i alla fall. Jag får man kolla upp vad som finns. I fyran kanske. Vi får se hur det blir. Jag vill vara med och kriga på planen för tre poäng, det är den känslan jag vill ha.
Trumsetet då, har du rört det?
– Ja. Det står här och jag spelar på det då och då. Det låter bättre än vad jag trodde. Jag var lite rädd för att börja – om det skulle låta skit. Men det fungerar i princip som förr.