Succé i Sleipner. Succé i Sylvia och nu samma sak i Ljungskile.
Tor-Arne Fredheim lyckas var han än hamnar.
Hemligheten?
– När jag går in något går jag in 100 procent. Sleipner blev min förening, Sylvia blev min förening och likadant Ljungskile. Jag blir snabbt ett med min förening. Jag jobbar hårt, hittar tjusningen i varje förening. Jag kan anpassa mig och de kan anpassa sig till mig, motiverar Fredheim som behövde tid att skaka av sig de plågsamma kvalförlusterna mot Gefle.
Det känns att snubbla så nära avancemang. Och i synnerhet efter en säsong som överträffade det mesta.
– Det var väldigt jobbigt. Vi hade 24 matcher utan förlust, förlorade bara två matcher och gjorde 60 mål. Vi släppte in minst mål i toppfotbollen och går inte upp, säger Fredheim med en sned min.
– Tidigare har ingen haft mer än 57–58 poäng. Vi tog 60 och det räckte inte. Det blev väldigt tomt. Det märktes på spelarna när vi tränade november ut att det inte fanns mycket energi kvar.
I dag är Tor-Arne Fredheim något av Mister Ljungskile.
Han sitter på flera olika stolar – och trivs med det. Tränare. Sportchef. Ansvar för det sportsliga, för rekrytering och budget.
Coachkarriären har varit framgångsrik trots att 52-åringen tvingats att jobba med små, nästan minimala medel.
Vad skulle du kunna åstadkomma med andra förutsättningar?
– Jag tänker bara på nästa år. Jag trivs jättebra med jobbet och känner att alla trivs med mig. Det är det viktigaste, att jag trivs och har kul. När jag ser hur föreningen utvecklas gläds jag. Jag har visioner, mål och drömmar. Annars så går det inte. Jag drömde innan säsongen att vi skulle kunna bli ett topplag.
Du såg det?
– Ja, men då måste man få ihop det. Det är inte säkert att man får ihop det. Jag är mer så att jag drömmer att Ljungs-kile ska gå upp i allsvenskan än att jag ska gå till ett annat lag.
Du funderar inte på att få samtalet från Malmö eller IFK?
– Jag har pratat med flera klubbar men det är...ja...det är klart att det lockar men det ska kännas rätt.
Du tackade nej till ”Åtvid?”
– Jag vill inte kommentera hur det ser ut av respekt till andra tränare och föreningar. Jag inte kommentera vilka klubbar det är.
Drömmer du om att ta IFK igen?
– Det är klubben i hjärtat, men det är inte så att jag tänker på det. Jag lever här och nu. Någon gång kanske jag kommer tillbaka till Norrköping. Jag följde deras fyra sista matcher live. Vi kunde ju fått möta dem i kvalet. När de satte ned Andreas Johansson blev det mer stabilt. Det bottnade i att det var för osäkert där bak. Det var inte tryck i det. Efter det var det inget snack.
Det känns som du valt rätt väg hela vägen?
– Ja, jag måste tacka Sleipner och Sylvia. Innan jag bestämde mig för Sleipner så tyckte min fru att jag kanske skulle gå in på en annan bana. Det var det enda halvåret jag funderade på vad jag skulle göra. Hon lyckades inte få mig på andra banor.
Var tycker du själv att dina bästa sidor som tränare ligger?
– Jag försöker använda individernas olikheter så att de blir bekväma. De ska känna: ”det här min roll som är ämmad åt mig. Det finns ingen annan som kan göra det här än mig”.
Har du alltid jobbat så?
– I Sylvia förlorade vi fem matcher i rad. Jag trodde jag skulle få sparken. Då bestämde jag mig för att göra små förändringar men sätta spelarna i roller där de skulle bli betydelsefulla. Det blev 0–0 hemma mot Kristianstad. Sedan vann vi 14 raka och kvalade till superettan. Bedriften var inte att vinna 14 raka utan att ändra till något positivt och få till förändring.
Det blev en bra hype runt Ljungskile under året.
– Det stora var ju att de såg att vi spelade en attraktiv fotboll och gjorde mycket mål. Vi hade kreativa spelare och ändå var det inga stjärnor. Det var spelare som petats från andra klubbar. Det var det som var hypen, de såg förändringen. Alla trodde vi skulle få en svacka. Att vi inte skulle hålla.
Sneglar ni mot allsvenskan?
– Efter kvalet slängde kameramannen fram micken och jag sa att det bara är allsvenskan som gäller, men spelarna blev irriterade. Det går inte att säga att man ska dit. Vi vet inte vad vi har för trupp eller förutsättningar. Jag försöker få in spelare som klarar av sådan press. Jag försöker rusta organisationen och truppen att vi ska ha en möjlighet. Det är det som är målet.
Inför fjolårssäsongen värvade Tor-Arne Fredheim Ken Sema från IFK Norrköping.
Ett av många lyckodrag från LSK-tränaren. Sema startade 27 matcher, stänkte in sju mål och bokfördes för tre assists. Fredheim är imponerad av yttermittfältarens framfart.
– Fantastiskt. Vi har inte betalat för en enda spelare sedan jag kom. Hittar vi inte spelare inom en tio mils omkrets så är det viktigt att hitta spelare som kan tänka sig att bo här. Ken är fokuserad på att lyckas. Då spelar det ingen roll var han bor. Vi hade inte riktigt den typen av spelare, dels är han vänsterfotad och är väldigt intresserad av att utmana. Det är otroligt svårt att ta bollen ifrån honom och han är smart. Ken tappar inte bollen och spelar sällan hemåt. Han vill framåt. Det såg jag tidigt, säger Fredheim och avslöjar att han försökt få med Sema i U21-landslaget.
– Jag tipsade när jag såg vilka som var med där. Ken är allsvensk redan nu. När han förbättrar sin uthållighet kommer han orka ännu mer. Han har jobbat upp det fysiska och byggt på sig tre–fyra kilo muskler.
Hur illa är det med ekonomin?
– Med placeringen i år gör vi 1,5 miljoner plus. Mitt första år gick vi 800 000 plus. Jag hade hoppats få besked om en storsponsor vill ta över arenanamnet men det får bli efter jul. När vi inte gick upp så stoppades det upp.
Så klubben har koll?
– De har koll, men de byggde arenan i samband med att klubben gick upp senast. Det gick på fyra miljoner mer än beräknat. Det är skulder som har släpat efter. Vi har inte fått nya lån. Det är en tung ryggsäck men förhoppningsvis ska vi klara av att betala av i princip nu. Jag har fått en halv miljon mer i budget.