Möt Henrik Klefbäck.
Personlig pedagog på Enebyskolan. Sångare i hårdsrocksbandet Black Mojo och en snubbe som gillar Vita Hästen.
Förlåt - han dyrkar klubben så mycket att han förevigat kärleken över hela magen.
- Jag har haft tanken på att göra det i ett par år. Det är faktiskt lite skorpa kvar, säger han om den färska skapelsen.
Många hyllningar
På kroppen trängs redan hyllningar till favoritbanden The Cramps, AC/DC, Rolling Stones och Wasp.
Frun och barnens namn är gaddade sedan tidigare och i augusti var det så dags att påbörja en rejäl magtavla för att visa sin aktning till Vita Hästen.
- Det gjorde ont. Speciellt runt tuttarna och revbenen. Vi har hållit på fyra eller fem sittningar som varar upp till tre timmar. Nu återstår en till för att att toucha i, berättar Klefbäck.
Han har mötts av en viss oförståelse och människor som skakat på huvudet när han visar upp tatueringen.
- Det här får mig att må bra och påminner mig vad jag är stolt över och vad jag brinner för. Det har varit värt varenda sekund.
Gillar inte LHC
Planerna på att smycka kroppen med Vita Hästen slutar inte här.
Det finns ju en hel rygg att hedra klubben med också.
- Det blir en stor fet hingst, i romersk gladiator-stil, som reser sig över ett litet mosat och krossat lejon. Linköping - ärkefienden du vet. Det är något som vi håller på och skissar upp och jag vill ha med ett klassiskt citat från uppenbarelseboken.
Hur länge har du haft den här passionen för Hästen?
- Det började med Elit 90-satsningen. Jag hängde med farsan och morfar på matcherna men sen dog det lite under tonåren för musiken och allt annat. När mina barn började att spela blev jag involverad igen. Jag älskar mixen i hockey: intensiteten, att du måste vara kvicktänkt, eftertänksam och samtidigt jävligt konsekvent.
Mitt uppe i en brinnande kvalserie är det en känslosam resa på alla sätt och vis.
På bara ett par dagar har Henrik Klefbäck upplevt himmel och helvete.
”Som en förlossning”
Från 5-1-segern mot Björklöven i fredags till ett insläppt mål 36 sekunder från full tid och förlust i måndagens retur i Umeå.
35-åringen har sitt eget sätt att beskriva hur han upplever den pågående allsvenska jakten:
- Det är som en förlossning. Man är jävligt orolig samtidigt som man är förbannat glad.
Får du tillbaka lika mycket som du ger?
- Det tycker jag. Håller man på ett lag så skiter man inte att gå dit om de förlorar. Jag försöker alltid att se positivt. På bloggar och forum var det många som skrev att chansen var borta för ett tag sedan. Vadå kört? Man måste kunna göra misstag och fel för att sen gå vidare. Det är víktigt att ha ett osvärtat sinne och vilja att lära sig av sina misstag.
Orden kommer från en person som själv åkt på ett par tuffa smällar på slutet. Mycoplasman slog mer eller mindre ut Klefbäck under två månader.
Infektionen i luftvägarna gjorde att blodet inte kunde syresättas.
- För första gången kunde jag inte gå och jobba. Det var den värsta lunginflammation du kan tänka dig. Jag klarade inte att gå från soffan ut i köket.
Med en så pass krasslig sångare tvingades bandet att ställa in nästan alla spelningar de hade inbokade.
I början av februari försvann den sista hostan men då kom nästa motgång. Blå Huset där Black Mojo repar och förvarade all utrustning försvann i den massiva branden.
- Allt vi hade gick upp i rök. Allt. All utrustning plus allt vi har när vi är ute och lirar. Saker som är värda 325 000 kronor. Det var ett slag under bältet. en mardröm, fortsätter Klefbäck.
Nu väntar bandet som bäst på besked från försäkringsbolaget och ska samtidigt försöka att slutföra arbetet med skivan som snart kommer ut.
Black Mojo har bestämt sig för att inte ge upp.
- Man slutar inte att lira musik för det här. Det är lite som med hockeyn. Vi vill tillbaka. Jag tror att det kommer bli positivt med båda. I musikervärlden kör vi med uttrycket: ”komma med en käftsmäll”. Jag tror att samma sak inom hockeyn. I de sista matcherna har Hästen visat att de är att räkna med.