IFK Norrköping tog ledningen två gånger – men innan jag hann uttala Antonio Colaks namn rätt var det kvitterat.
Domaren Victor Wolf la till fyra minuter av den första halvleken men för min del hade den kunnat pågå hur länge som helst för den innehöll allt en intressant fotbollsmatch ska göra.
Förutom fyra mål också ett högt tempo, ett mycket attacksuget hemmalag, kamp så in i Norden och det bästa av allt:
Fans på läktarna.
Som sjöng.
Som applåderade.
Som jublade.
Som buade.
Är helt övertygad om att IFK Norrköping gynnades av när 2740, plus loger och restauranggäster, fick synas och höras på Platinumcars arena.
Det kanske är självklart, förresten.
Bara lätt att glömma när arenorna gapat tomma under närmre ett och ett halvt år.
Den halvleken var förstås omöjlig att följa upp med en liknande och under en nanosekund var jag faktiskt orolig att behöva skriva om Discovery-programledarnas blöta dusch från vattenspridarna (för konstgräsets skull) i samband med att skadade skyttekungen Christoffer Nyman intervjuades.
Den godbiten får ni läsa om någon annanstans.
För det fortsatte att hända saker i andra halvlek också.
När Malmös Jon Dahl Tomasson gick för seger och bytte in Sören Rieks och Oscar Lewicki kontrade Rikard Norling med skytteligeledaren Samuel Adegbenro, Kristoffer Khazeni – och Lucas Lima.
19-åringen, född i Rio de Janeiro, har under flera år ansetts vara en oslipad diamant men två jobbiga mardrömsskador – avslitna korsband i knäna – har sinkat karriären. Mot Elfsborg före EM-uppehållet fick IFK-talangen göra allsvensk debut och om jag uppfattat saken rätt har Lucas Lima i princip inte spelat mer än de få minuterna på 18 månader.
En dryg månad senare är han hjälte mot det regerande mästarlaget i säsongens så här långt häftigaste match.
Avgörande fullträffen, i 83:e minuten, kom inte som någon blixt från klar himmel heller.
Vi var säkert många som direkt upplevde en attityd, energi och respektlöshet som är ovanlig – och trots att backarna han mötte var några av allsvenskans hårdaste.
Och ur min vinkel var inhoppen, där också Dino Salihovic kom in, helt avgörande för matchens utgång.
Tycker inte att heller att IFK-seger alls var orättvis. När till och med Alexander Fransson kör över en motståndare i bästa Marco Lund-stil, Malmö-backen Franz Brorsson, med en höfttackling – då menar Kamraterna business. MFF-arna hade förresten inte heller myspyjamaserna på i duellerna om någon trodde det om den här prestigemötet.
Är också övertygad om att det här var exakt vad IFK Norrköping och Rikard Norling behövde i återstarten. Ett par rätt usla prestationer under vårsäsongen och avslutningen med två raka förluster lämnade en hel del att önska.
Desto mer imponerande då i återstarten, och ett bevis för att bygget inte stått stilla under uppehållet.
För även om Malmö bland annat saknade Anders Christiansen, Anel Ahmedhodzic och Ola Toivonen var IFK minst lika skadeskjutet på förhand – och utan att påminna om vilka – så fanns på förhand en påtaglig oro för i första hand offensiven.
Då är tre mål mot serieettan ett vettigt svar.
Liksom genomförandet.
Jag kunde räkna till åtminstone fyra eller fem spelare i "Peking" med kramp efter att ha tömt tanken under 101 minuters, jodå, totalt elva minuters tilläggstid, kraftansträngning.
Det kallar jag rätt inställning.
Kraven/önskningarna om förstärkningar är fortfarande aktuella och minst ett par nya spelare lär presenteras snart, transferfönstret öppnar 15 juli. Men innan det sker låter jag IFK Norrköping njuta av att ha lyft i den allsvenska tabellen efter en trepoängare som när säsongen ska summeras mycket väl kan bli ihågkommen som den vändning supportrarna väntat på.