Sommar, studentvecka och fest.
Livet lekte den där sommarnatten men fick ett helvetesslut.
På väg upp på tågtaket slungades 16 000 volt genom Axel Schylströms kropp.
- Jag minns ljudet av en smäll och att jag ligger med ryggen över järnvägsspåret. En civilklädd polis ställde frågor om jag visste vem jag var och var jag var. Annars kommer jag inte ihåg så mycket. Förmodligen har jag förträngt det för att det är så hemskt, berättar Axel.
Läkarna akutopererade hans kropp som blev 70 procent brännskadad vid olyckan.
- Strömmen gick genom mig. Det blev överslag och en explosion men jag kände aldrig någon rädsla. Den kom först när jag vaknade upp i sjuksängen, när jag var med i matchen. Men jag kunde inte röra mig.
Hugger till
Tre månader spenderade Axel Schylström i sjuksängen i ett allvarligt men stabilt läge.
Försiktigt positiv ena dagen. Frustration och obeskrivligt lidande nästa.
Hela tiden på en massa medicin.
- Jag har skrikit av smärta väldigt ofta. Jag är brännskadad på så stor del av kroppen plus att de har tagit hud från andra delar. Jag har sår överallt. Det gör ont att bara ligga ned. Varenda rörelse hugger till, fortsätter Axel.
För att byta ut de blodiga lakanen så hissade läkarna upp honom i en kran.
Tre till fyra personers assistans krävdes för att resa sig upp.
Att gå tio meter var en kraftansträngning som snart slutade med att Axel sjönk ned i rullstolen. Genomsvettig.
- Jag har varit med om en riktigt allvarlig sak och är glad att jag lever. Många säger att jag haft tur men det är lite svårt att ta till sig. Jag går en match och kamp varje dag.
Stark vilja
En sak lovade Axel sig själv tidigt.
Att ta sig tillbaka.
- Jag ska göra allt för att komma så långt som möjligt, sen får man inte bryta ihop om det inte blir som man tänkt sig.
Hur mycket är du villig att ge?
- Allt, verkligen. Jag vill bli så bra som möjligt, jag har spelat fotboll hela livet. Även om det inte är samma sak så vet jag hur man åtar sig jäkligt hård träning. Och det är samma princip här - det handlar om vilja. Och det har varit min styrka på fotbollsplanen. Jag är ingen tekniker, jag är inte snabb. Jag ger allt i 90 minuter.
Järnviljan har kommit väl till pass.
Även om vardagslivet inte kommer att återgå till hur det var innan olyckan så har inställningen gett Axel en rejäl skjuts i rätt riktning.
- Det är mycket anpassningar, jag stretchar varje dag men är fortfarande väldigt orörlig. Det är svårt att förklara men jag är fast i för liten hud. Det är klaustrofobiskt. Jag kommer att jobba allt jag kan. Ger jag upp så blir jag sämre.
Var det ett tufft beslut att ställa upp och berätta om allt?
- Det är något som jag har funderat på och som jag anade skulle komma. Jag försöker inte skämmas över mig själv utan vill berätta min story för att hjälpa andra. Jag har en chans att vara inspiration för andra, för folk som är lika skadade som jag och visa att det finns en väg ut och allt blir bättre.
Axel Schylström har spelat fotboll för Sleipner hela karriären.
Under hela den här traumatiska perioden så har klubben funnits där och stöttat.
- De har varit suveräna. Jag kommer att jobba med juniorlaget den här säsongen. Jag var med och joggade lite på A-lagets träning i söndags. Jag kommer att hjälpa materialarna och vara med lite här och var.
Alltid bära spår
Fotbollen fyller en viktig del i läkningsprocessen.
Och där tycker Axel redan att han kommit en bra bit på vägen.
- För ett tag sedan hade jag jäkligt svårt att se mig själv i spegeln. Träffade jag folk tyckte jag det var jobbigt men nu går jag ut på stan. Det blir bättre. Man måste lära sig att tycka om sig själv ändå. Estetiskt kommer jag alltid att bära spår.
Vågar du tro på att du kommer att spela fotboll igen?
- Tro kan man alltid göra - men det finns inga garantier. Försöker man inte så går det inte. Jag kommer att göra allt jag kan. Då kan jag se mig själv i spegeln och säga att jag gjort allt jag kan i alla fall.
Efter studenten på De Geer var planen att börja jobba. En rad ansökningar hade skickats ut innan livet tog en annan vändning.
Nu innehåller framtiden föreläsningar och en fight tillbaka med en drivkraft att kunna lira fotboll igen.
Hemma i föräldrahemmet står även trumsetet och väntar.
- Jag har provat att spela lite men är rädd för hur dåligt det ska låta. Jag väntar tills jag är starkare i armarna, säger Axel Schylström.