Seger i Malmö och pokalen skulle vara "Pekings".
Det var förutsättningarna inför avgörandet på Swedbank Stadion – och det var precis så det blev.
IFK Norrköping som charmat ett helt land med sin fotboll det här året vann med 2–0 borta mot regerande mästarna MFF och klev högst upp på fotbollstronen i Sverige.
När Arnór Traustason satte dit 2–0 på stopptid fullkomligen exploderade spelare, ledare och bortafans i glädje.
– Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag sprang ut till Janne (Andersson) tror jag, sedan sprang jag förbi mina föräldrar. Jag hade önskat att min fru och mina två barn var här också. De är helt fotbollstokiga. Min son tjatar alltid om att han ville höra godnattsagor. Nu kan jag prata om det här, hur många gånger som helst, säger mittbacken med ett stort leende på läpparna.
Han har väntat på det här ögonblicket bra länge.
2004 snubblande han på mållinjen med Halmstad.
Precis som IFK hade laget chansen att ta guld inför sista omgången, men missade.
Elva år senare fick han sin revansch.
– Äntligen. Jag har grämt mig och legat sömnlös så många gånger sedan 2004. När vi ledde med 1–0 i paus i dag så hade jag exakt samma känsla som jag hade då, då ledde vi också med 1–0, men den här gången skulle jag bara inte släppa det. Det var min andra chans.
IFK fick spela i numerärt överläge i större delen av matchen då Malmö-anfallaren Markus Rosenberg blev utvisad redan efter fem minuter efter en ful tryckare på Linus Wahlqvist. I andra halvlek blev även MFF-backen Franz Brorsson utvisad efter att ha åkt på två gula kort.
Det hjälpte förstås IFK i guldjakten.
Malmö vaskade ändå fram några heta chanser och allra närmast var Tobias Sana som hade ett jätteläge att göra 1–1 i andra halvlek men IFK-målvakten David Mitov Nilsson räddade skottet och såg till att Lennart Johanssons pokal hamnade hos "Peking".
Omkring 6 000 tillresta IFK-supportrar var på plats och firade med laget efter slutsignalen.
Ett oförglömligt ögonblick för "Ante" och gänget, och IFK-kaptenen hymlar inte med att SM-guldet är det självklara höjdpunkten i karriären.
– Det är det bästa. Absolut. Jag har spelat i Bundesliga och mött de bästa spelarna, men att stå här som mästare slår allt.