Bilden på Janne Hellström med bucklan sträckt över huvudet, kaptensbindeln på vänsterarmen och det där genuina mästargarvet har fått en nytändning.
Pusslet lägger liksom sig självt. 2015 är på väg att bli 1989 men förutom att IFK kan säkra guldet i Malmö och att Stefan Hellberg hade en assisterande roll även då är det mer än 26 år bort. Det är en annan värld.
Upp mot 6 000 Peking-supportrar beräknas ta sig till Skåne på lördag i förhoppning om att fira SM-guld nummer 13. När IFK Norrköping var en pålitlig, väloljad allsvensk maktfaktor i början av 90-talet – som dessutom lirade ute i Europa med viss framgång – låg hemmasnittet på lite drygt hälften. En bortskämd och nasalt gnällig publik insåg inte vad de serverades varje gång de satte sig tillrätta på Parken.
Ta på sig en IFK-matchtröja eller kasta en vitblå halsduk runt halsen och gå på match, det var i stort sett lika troligt att hitta en åskådare näck. Pekings hundår i källaren de kallar superettan. Raden av floppade värvningar från när och fjärran och misslyckade återtåg har satt supportrarna på prov. Har satt klubbmärket på prov. De mest hängivna har hängt i. Andra har vaknat och tänt till när solen värmer och motståndet klassas som tillräckligt intressant.
Föreningens famlande efter en övertygande väg ut har bidragit till att IFK-fansen möts av tvekan i betraktarens ögon.
En "varför-stämpel" där sympatierna klassats vara i torraste laget. Norrköpingskillar och tjejer vill hellre förknippas med festerna som storstadslagen erbjuder. 2015 är inget längre tråkigt med IFK Norrköping. Det här är året när den oemotståndliga basgången kommer från Curva Nordahl. När seriens bästa passningsspel styr rytmen och IFK Norrköping som lag skriver hitsen. När 10 000 sålda årskort som mål till nästa år kanske bäst summerar den nya tiden.
På lördag samlar två kamratföreningar ihop sig för en sista 90-minutersrond. Guld eller pallplats för IFK Norrköping – föreningen har oavsett hur det slutar – svarat för den sexigaste uppryckningen.