En klubb som länge famlat efter sin identitet har äntligen hittat rätt och tagit klivet ur en skugga som hållit dom tillbaka. "Tolv SM-guld har Peking. Hur många guld har ni? Så bra som gamla Peking – det kan ni aldrig bli". En av Peking Fanz bästa men också ett symtom för en krasslig förening. Eller snarare: en före detta krasslig förening som nu känns piggare än någonsin.
Kamraterna är bra – kanske rent av bäst i Sverige – här och nu. Det är viktigt och sexigare än det som står i historieböckerna.
Janne Andersson hade inte varit många timmar på Nya Parken när han började få frågor om Kamraternas förflutna och insåg att han behövde jobba för att väcka omgivningen. De tolv SM-gulden hade inte han någon använding av när det var dags att etablera IFK i allsvenskan.
Det gav vare sig bonusstraffar eller ingav någon respekt hos motståndarna.
Andersson började konsekvent påpeka att han tagit över ett lag som var nykomling i allsvenskan och inte hade någon Nyholm, "Bajdoff" Johansson eller Nordahl i truppen.
Det har inte varit någon spikrak väg till delad serieledning med fyra matcher kvar och en mer än vettig chans till SM-guld. Att konsekvent blicka i backspegeln och titta på något som var bättre har knappast gjort resan mindre besvärlig.
Den här säsongen bryter ny mark. IFK Norrköping har kastat ryggsäcken men absolut inte förträngt den. Hur imponerande innehållet än var – det är inte fy skam att ha sex-sju egna produkter i startelvan, en skyttekung och landslagsmän i ett lag som rusar mot Lennart Johanssons pokal.
Ny historia. Nya rekord.
Det är fortfarande en bra bit till bokslut. Vi har en fantastisk guldfinish framför oss som mycket väl kan sluta med att bucklan hamnar i Solna. Eller i Göteborg. Eller i Norrköping.
Men 2015: Året när IFK Norrköping återuppstod.
Säsongen när nuet blev roligare än historien. Äntligen.