Johan Jakobsson sparar inte på någonting i sin satsning. Full fart och ett maxat upphopp med imponerande spänst som tar högernian över motståndarnävarnas uppsträckta försvarsblock.
När Jakobsson ska fyra av sin vänsterbomb landar två tyska armar i bröstet. Svensken tappar kontrollen över sin kropp i luften och faller tungt till det svettkladdiga golvet.
Det ser ut att göra ont. Smärtan går genom TV-rutan. Krossades svanskotan? Slets höftkulan ur led? Kommer Jakobsson att kunna gå igen? Lever han?
Irrelevanta frågor. Oron är obefogad. Det här är ju ingen vanlig människa.
Gränsfall att en elitgymnast hade rest sig efter mordförsöket. Den här sortens behandling slipper amerikanska specialförband undan i sin utbildning. Men det är ingen fara för Jakobsson. Han är inte gjord av kött, ben och blod. Han är handbollsspelare. Han tar en sekund, skakar av sig smällen innan han bestämt tar hemjobbet.
Det är så det fungerar. Du åker på en smäll. Reser dig. Du delar ut en smäll – men inte för att du precis åkt på en snyting.
I det inferno av närkampsstrid som handbollen utvecklat sig till så är det inget skitigt givande och tagande. Det råder en fascinerande gentlemannakodex som självklart är extra svår att upprätthålla när nivån för vad som är tillåtet ständigt höjs.
Fascinerande. Du sänker motståndaren men hjälper samma person upp från marken. Otänkbart på en is. Ytterst, ytterst sällsynt på ett (konst)gräs. I ett hockeyslutspel tjafsas det efter mer eller mindre vid varje avblåsning. Det gruffas. Det knuffas. Det kastas tröttsam käft. I fotbollen kommer vi snart få se spelare som filmar för att vinna fördel i slantsinglingen. Handbollen har gått en egen väg. Sporten blir mer fysisk och gör mer och mer ont. EM så här långt har varit UFC-fighter med klistrig boll.
Två svartklädda herrar i mitten av slagfältet fyller egentligen en marginell funktion. I det här kriget klarar sig kombattanterna själva. Ärligheten och kärleken till luftburna strider, vinna och ta kampen och samtidigt hysa den största respekt för de som kan sabba din dröm är unik.
I Norrköping är handbollen ett sorgebarn. Sporten harvar på i källaren utan att lyfta sportsligt eller intressemässigt. Självklart går det hand i hand, men det gör samtidigt nyfikenheten och upplevelsen framför dumburken extra gemytlig när de allra bästa gör upp. Och som de gör upp. Handbollen har gått sin egen beundransvärda väg.