Sofia Lindkvist från Kimstad utanför Norrköping gick bort i cancer 2014. Redan samma år tog hennes arbetskompisar på Stadium initiativet till att dra igång Sofialoppet.
Loppet är ett sätt att hedra minnet av henne och alla andra som har gått bort i cancer. Allt överskott går till Barncancerfonden och Cancerfonden, där det hittills har kommit in nästan 1,5 miljoner kronor.
Det är gemenskap och omtanke i luften när omkring tusen löpare laddar för att ta sig runt loppet på fem kilometer i Folkparken.
Sofias man Henrik och sonen Vilgot, som alltid sköter starttutan, är på plats precis som varje år. Även Sofias bröder Fredrik och Mattias, liksom föräldrarna Åke och Gunilla, brukar dyka upp för det årliga eventet.
– Det är fantastiskt. På något sätt är det mer glädje än sorg att se alla andra här. Vi gör ju det här för Sofia och alla andra som har drabbats av cancer. Av alla som springer loppet är det ju väldigt få som kände Sofia men att få den här inramningen med det här loppet, och att det har vuxit som det har gjort, är ju magiskt. Det ger i stället en ganska varm känsla. Däremot är ju den 18 maj lite tuff varje år, konstaterar Henrik om sin frus dödsdag.
Sofia drabbades av cancer i två omgångar.
– Vi fick Vilgot 2010 och när han var sex månader fick hon diagnosen bröstcancer. Hon blev friskförklarad i ett år i stort sett men sen började hon få ont i ryggen. Då hade det kommit tillbaka och spridit sig till skelettet och levern. Därefter gick det på åtta månader, berättar Henrik.
Han och Sofia skulle ha firat 20 år som ett par i december 2014.
– Hon kom från Kimstad och jag växte också upp där, kan man säga. Hon var min systers bästa kompis och det var så vi träffades.
20 år är en lång tid tillsammans men de hann bara leva ett par år ihop som föräldrar.
– Vilgot har inte så jättemånga minnen från sin mamma längre. Hon var ju sjuk i stort sett hela tiden under de åren också, säger Henrik.
Hur är det för honom att vara med om det här?
– Under loppet är det mer att han ska springa med sitt gamla lag, IFK:s P2010 som har sprungit fyra–fem år, så det har blivit en tradition. Det är nog blandade känslor för honom med loppet.
Men det är fint att minnet av Sofia lever vidare i er gemensamma son också.
– Absolut. Det är det ju definitivt.
Så här beskriver Henrik sin livskamrat Sofia:
– Otroligt hjälpsam, rolig och nära till skratt. Tävlingsinriktad. Hon var ju friidrottare i grund och botten och sprang 400 meter i Tiwaz, som det hette då. Hon var ganska duktig och sprang i juniorlandslaget på den tiden.
Den initiala och omedelbara sorgen efter Sofias död har övergått i andra känslor med åren.
– Hon finns alltid kvar och jag tänker på henne mer eller mindre varje dag. Sen att tankarna falnar och man bygger upp ett nytt liv, så är det ju. Det är nio är sedan hon försvann. Man lever med henne fast man inte lever med henne. Det låter konstigt kanske. Det är ju Vilgot hon lever i fortfarande. Som du sa förut, han är ju minnet av henne som jag har här hemma.
Det är väl det finaste man kan ha?
– O ja, helt klart.
Henrik och Vilgot har nyligen flyttat till Vallentuna utanför Stockholm.
– Alldeles nyss, höll jag på att säga. Det har med jobbet att göra. Ibland behöver man något nytt också och det blev en flytt med jobbet. Det är ganska kul. En liten utmaning. Ett äventyr som vi säger, jag och min son.