Enligt Ludmila själv hade Henrik Johnsson ”ringt och tjatat i 20 år om en intervju” innan den förre häckstjärnan till slut nappade. Samarbetet ledde till nyligen släppta självbiografin ”Ludmila – Svenskare kan ingen vara” (där också TV-profilen Johar Bendjelloul är medförfattare).
Varför just nu?
I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon i lördags ger hon en del svar, men framför allt är det ett närmast plågsamt samtal med mycket svärta, sorg och elände. Ludmila Engquist, som hunnit fylla 60 år, är en bruten kvinna och tvingas vid upprepade tillfällen torka tårarna mellan programledaren Sofia Greites frågor.
Några framgångsrika år på friidrottsarenorna (två VM-guld och ett OS-guld) kan inte på långa vägar kompensera de motgångar som drabbat henne på det privata planet.
Vid sekelskiftet var Ludmila - som erbjöds en gräddfil till svenskt medborgarskap - Sveriges största friidrottsstjärna. Den ryssfödda häcklöperskan var visserligen misstänkliggjord för att ha varit dopad redan under karriären i Sovjetunionen, men svenskarna tog snabbt det nya blågula hoppet till sina hjärtan. Hon fick, förutom alla medaljer, utmärkelser som Årets kvinnliga idrottare, Årets personlighet och Årets svensk.
Vid OS i Atlanta 1996 stod hon på toppen, 32 år gammal, men bara några år senare var friidrottskarriären över.
Ludmila Engquist hade gjort en sensationell comeback efter att ha drabbats av bröstcancer, men när hennes slitna hälsenor börjat säga ifrån var det dags att ta farväl till idrotten.
Trodde vi.
Lusten att vara till lags, känna sig duktig och respekterad, ledde henne in på ett nytt karriärspår - i bob.
Nej, det var ingen bra idé.
Satsningen tog slut med buller och bång efter en dopningskontroll i Lillehammer 2001. Ludmila Engquist testade positivt för anabola steroider, avslutade sin idrottskarriär, lämnade offentligheten och flydde till Spanien. Kritiken hemma i Sverige var av naturliga skäl av orkanstyrka.
”Jag hatade bob och såg ingen annan utväg. Det var inte bara att säga till alla i teamet att man inte ville vara med längre. Jag hade att välja mellan att dopa mig eller ta livet av mig för att slippa”, berättade hon för Sofia Greite i TV4.
Det är möjligt att Ludmila skönmålar - hon har såklart haft gott om tid på sig för att leverera sympativäckande svar efter nästan två decennier - men jag tyckte hon gav ett trovärdigt intryck i TV-intervjun.
Sorger och bedrövelser radades upp.
Om den svåra uppväxten i Sovjetunionen, hur hon som barn utsattes för sexuella övergrepp och hur hon utnyttjats av både tränare och ex-män, svårigheterna som mötte hennes två barn i livet.
60 år ung, jag väljer att nämna det så, borde Ludmila Engquist kunna andas ut. Svenska folket har för länge sedan förlåtit henne och skammen hon länge kände borde förpassats till en avlägsen kammare.
Men så enkelt är inte livet.
Cancern har kommit tillbaka, inte en gång utan två, och är spridd till skelett och lungor. Så sent som för två veckor sedan drabbades hon av multipla blödningar i hjärnan.
Hon inser att tiden är dyrbar och kanske inte så långvarig.
”Jag vill inte spekulera just nu om hur länge jag får leva, det får tiden visa”, säger hon.
Den som är intresserad kan se och höra Ludmila Engquist på en lunchföreläsning i Linköping Konsert & Kongress nu på torsdag. Där medverkar även Henrik Johnsson.