Drottningen av skidskytte-VM fransyskan Julia Simon (fyra guld).
Jag vet inte alls vad det beror på. Jo, kanske att skyttet har varit alldeles för dåligt. Jag har lidit med skyttetränaren Jean-Marc Chabloz när han stått där med sin tavla, visat hur skottet suttit, men också hur de alltför ofta hamnade utanför ringarna.
Jean-Marc vet annars vad han pratar om. Redan 1992 gjorde schweizaren OS-debut och var sedan med i OS 1994, 1998 och 2002. Dessutom hann det bli elva VM innan Jean-Marc 2003 flyttade till Sverige och började jobba som skytteinstruktör för svenska landslaget och skidskyttegymnasiet i Östersund.
Jag har dock fortfarande svårt att förstå hur säkra kort som Sebastian Samuelsson, Martin Ponsiluoma samt systrarna Hanna och Elvira Öberg inte fått till någon individuell fullträff under de här elva dagarna i tjeckiska Nove Mesto.
Nu verkar inte ens gamla skidskyttar som Magdalena Forsberg, Helen Ekholm och Fredrik Lindström i TV-soffan ha några direkta uppfattningar om var felen ligger. Nej, inte ens legendaren Björn Ferry har lyckats komma med några vettiga analyser kring fiaskot.
Lördagens stafetter blev ändå lite ljus i mörkret där damerna först vann silver och därefter slog herrarna till med guld sedan norrmännen totalt skjutit bort sig på sista stå. Ingen av våra åkare orkade sedan ladda om till söndagens avslutande masstart, utan det blev blygsamma placeringar och massor av bom.
Kungen i skidskytte-VM detta år är annars norske Johannes Thingnes Boe (tre guld) och drottning fransyskan Julia Simon (fyra guld).
Våra längdåkare har också varit i farten borta i Kanada och USA under den här perioden. Här kan man tala om succé, speciellt bland damerna. Frida Karlssons uppvisning över 20 km i söndags var ju underbar att följa och samtidigt kan vi konstatera att vi har ett stort sparkapital i Ebba Andersson, som tyvärr inte är riktigt återhämtad efter sin covidsjukdom i helgerna.
Frida Karlsson är en av damerna som är med i finalerna och som gör livet surt för konkurrenterna.
Tjejerna i sprinten är ju dessutom alltid på pallen även om norskan Kristine Stavås Skistad verkar nästan omöjlig att slå i en spurt. Det känns annars som att vi har fyra-fem damer som kan stå överst på pallen, då tänker jag på framförallt Linn Svahn, Jonna Sundling, Emma Ribom och Maja Dahlqvist men även Johanna Hagström och Frida Karlsson som är med i finalerna och gör livet surt för konkurrenterna.
Nej, sorgebarnet för svensk längdskidåkning är naturligtvis herrarna. Okey, Jens Burman och William Poromaa är med där uppe och nosar under loppen, men så fort det kommer till avgörande, ja då sjunker de igenom och hamnar en bit utanför pallen. I stället är det den ”röda maskinen” som rullar in först över mållinjen. Fem-sex åkare brukar Norge ha överst i prislistan i varje distanslopp, utom i USA i söndags.
Har sett lite på JVM och U 23-VM under de här veckorna också och där finns det kanske lite att hämta för framtiden. Alvar Myhlback har ju redan uppmärksammats och hans guld på 10 km i JVM var oerhört imponerande. Anton Grahn liksom Jonatan Lindberg är två andra coming men som redan går på skidgymnasiet i Falun och verkar ha en stor utvecklingspotential.
Men den som imponerade allra mest var nog ändå Skellefteå-tjejen Evelina Crüsell som först vann 10 km individuellt och sedan i den avslutande stafetten i förde fram Sverige till guld efter en otrolig slutsträcka. Evelina gick nämligen ut 21 sekunder bakom Norge och i mål var hon 14 sekunder före.
Även i U 23-klassen har Sverige en del lovande åkare som Truls Gisselman och Emil Danielsson på herrsidan och Märta Rosenberg, Elin Henriksson och Moa Hansson bland de kvinnliga åkarna.
Den senaste veckan har också sim-VM avgjorts i Doha. Vet inte om det var i ljummet vatten, däremot vet jag att man tävlade i en 50-metersbassäng.
Som vanligt fick Sveriges absolut största simstjärna, Sarah Sjöström, kliva upp på pallen som vinnare två gånger. 50 m fritt och 50 m fjäril. Det kunde varit tre besök på prispallen men Sara valde att stryka sig på 100 m fritt, som hon inte simmat i något mästerskap sedan 2022.
– Ni är bortskämda med att se mig i bassängen, men det blir mycket och jag har gjort det i många år. Det är jobbigare än man tror, sa Sara till SVT efter beslutet.
Frågan är om vi ska ta de här orden som att Sara är på väg mot slutet av sin karriär? Eller ska vi tro på det hon själv sa i Sportspegeln för några veckor sedan:
– Minst ett OS till efter Paris hoppas jag orka med!
Sara är ju bara 30 fyllda ännu så länge!