För den från i söndags avbrutna matchen på Tele2 Arena hade endast en handfull vinnare. Jag menar förstås då de där hjärnlösa individerna som förstörde fotbollsfesten för 27 000 åskådare på plats och ett okänt tusental tv-tittare genom att bränna av knallskott och fyrverkerier en kvart före full tid.
Fortsättningen kan ni; Domaren blåste (helt korrekt och enligt regelverket) av matchen och polisledningen ”drog in tillståndet för sammankomsten” vilket i klartext betydde att arenan skulle utrymmas.
Säkerheten kunde inte garanteras, hette det.
Syftet med läktarstörningen var, iskallt och beräknande, att förstöra för alla andra, att stoppa matchen som Hammarby var på väg att vinna. Det var djurgårdare på ståplats – säkert frustrerade efter en lång rad derbytorskar - som inte längre ansåg sig behöva förhålla sig till spelets regler eller att ta en förlust som en man (jo, det är av tradition bara pojkar och lite äldre pojkar som ägnar sig åt den här avarten till sabotage).
Marodörerna fick som de ville: Hammarbys supportrar blev blåsta på att fira med sina idoler, barnfamiljer som investerat både tid och pengar i att besöka en allsvensk fotbollsmatch fick vända hem utan att ha fått uppleva slutsignalen. Det var hemskt att se.
Fast de som gillar raketer och knallskott bryr sig naturligtvis inte om såna trivialiteter.
Med facit i hand från liknande incidenter tidigare ska man nog inte ha alltför stora förhoppningar om att de skyldiga åker dit – även om det såklart finns massvis av klackmedlemmar som mycket väl vet vilka det var som stoppade derbyt.
Här har fotbollen ett stort problem. Även om den stora massan ogillar och fördömer beteendet så gör man sällan eller aldrig något för att förhindra att det ska upprepas. Civilkurage? Inte så mycket att hoppas på. Klubbledare, tränare eller spelarna själva har inte heller varit särskilt pigga på att läxa upp sina egna. Det är oftast rätt lama invändanden, ingen vill ju stöta sig med sina supportrar.
Bara några timmar efter den bisarra slutsignalen i världens längsta stockholmsderby befinner jag mig nere på Tele2 Arenas plastgräs i ett icke fotbollsmässigt relaterat sammanhang. Mörkret har lagt sig över den rymdskeppliknande arenan söder om söder, resterna av stormen Ashley har letat sig in genom det öppna taket och vinden tjuter olycksbådande över de 30 000 stolarna. Det är öde, nästan spöklikt.
Jag ser och känner symboliken.
Var är allsvenskan på väg? Var landar vi? Hur gör vi?
Polisen satte ned foten den här gången och stoppade tillställningen. Fotbollklubbarna var, har jag förstått efter att ha studerat eftermälet i media, inte helt bekväma í det beslutet. Många menar att matchen borde ha spelats färdigt, med eller utan publik. De skötsamma borde inte ha bestraffats på det här sättet.
Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, men ponera att Djurgården räddat poäng, eller till och med vunnit, inför tomma läktare i måndags. Vad skulle det sända för signaler till den där promillen åskådare som så gärna vill ta fotbollen som gisslan och sabba för oss andra?
Att bötfälla klubbarna är ett slag i luften, det har historien visat.
Men varför inte testa poängavdrag vid uppenbara försök att stoppa matcher? Det är straff som borde bita och få de genuina supportarna att protestera mot de avfällingar som svärtar ned svensk fotboll.