I september 1975 gick jag på den arbetarrörelseägda Jära folkhögskola utanför Nässjö i Småland. Sverige skulle spela en Davis Cup-match mot Chile i Båstad. Chile var då sedan ett par år tillbaka en diktatur. 1973 tog militären över och presidenten och vänstermannen Salvador Allende dog i regeringskansliet i samband med militärkuppen. Inom vänstern växte det fram en stor proteströrelse mot att Sverige skulle spela en match mot Chile under dessa förutsättningar. Stora delar av elevkåren steg på några av de bussar som styrde mot Båstad för att protestera under matchdagen. Det var otroligt många människor som slöt upp i demonstrationen.
För första gången i mitt liv kände jag mig känslomässigt innesluten i ett jättekollektiv; vilket var både hänförande som skrämmande. Vi böljade fram på de små gatorna i Båstad och hade ledarna ropat "storma tennisbanan" så hade vi gjort det. Det är jag säker på. Och efteråt skulle jag ha haft svårt att känna ett personligt ansvar för det inträffade. Jag var som en sill i ett stim. Dit stimmet simmade, simmade jag. Om jag ens fanns under de där dramatiska minuterna? Men ledarna var dessbättre kloka och förnuftiga. Det blev ingen stormning. Det blev ingen sammandrabbning med de beväpnade och nervösa poliserna som hade uppdraget att säkra evenemangets genomförande. Vilket jag är väldigt tacksam för idag. Den här starka gruppkänslan - vi har rätt - som sporten är överdjävlig på att framkalla är superskön och superfarlig. I Båstad då det begav sig var de allra flesta helt nyktra. Adderar vi droger till den här vi-mot-dom-känslan så är det lätt att förstå hur de våldsamma huligan/ligist bråken sätter fart på delar av fotbollsläktarna.
Nu vänder vi ansiktet mot solen istället. Här är min topp-tre lista över sportkänsloupplevelser som jag aldrig glömmer och som jag närsomhelst kan återuppleva inuti mig.
Det var förstamaj 2010. Tidigt på förmiddagen satte jag mig i den lilla gröna Chrysler som jag köpt av Folkbladets dåvarande chefredaktör Christer Sandberg och for iväg mot Hudiksvall. Valborgsmässoaftonen hade tillbringats i Falun hos hustrun så det var inte så långt att köra. I Hudiksvall skulle jag hålla förstamajtal för Socialdemokraterna i kommunen. Det kändes som ett verkligt hedersuppdrag. Hudiksvall och Norrhälsingland kändes som ett "hemma" för mig. Här hade jag från tidigt 80-tal och framåt verkat på Hasselakollektivet och senare som riksdagsledamot. Jag höll mitt tal mitt i stan, talade med mängder av människor och tillämpade Kognitiv beteendeterapi KBT för att vara "här och nu" och inte bli stressad av att jag senast några minuter före sju på kvällen behövde parkera nära Stadium Arena i Norrköping där Norrköping Dolphins kunde vinna SM-guld i basket mot Plannja från Luleå. På vägen ner mot Peking hämtade jag upp sonen Jim och en kompis till honom i Uppsala. Jim arbetade som dörrknackande säljare på Sector Alarm. Vi skulle se finalen ihop och dagen efter skulle han och kollegorna sälja larm i Katrineholm och Norrköping. Vår profilerade chihuahua Sumo var med i bilen under den snabba färden. Vi hann precis till uppkast och fick vara med om en makalös kväll i den vackra arenan med seger och SM-guld. Sedan dess är jag såld på basket. Vilken otrolig stämning. Och vilka artister på scenen!
2004 hade jag precis börjat på Folkbladet. Fotbolls-EM gick i Portugal och jag och Jim hade biljetter till ett par svenska matcher och fixat ett enkelt boende. Den första matchen vi såg var mot Italien. Runt 20 000 svenska fans fanns på och runt arenan i Porto. Helt otroligt. Vi hade platser i klacken precis bakom den italienska målvakten när Zlatan kvitterade till 1-1 mot slutet av matchen med en magisk klackspark. Det var en känsloexplosion där jag återigen kände mig som en sill i stimmet. Men nu var det 1000 procent positivt. Jag minns inte vad vi gjorde efter matchen. Jag minns bara en känsla av lycka här och nu.
Det största känsloruset i sporten är nog från 1985. Jag och några kompisar och tusentals andra var på Råsunda för att se Sverige spela en avgörande VM-kvalmatch mot Västtyskland. Förlorade vi var vi rökta. Mats Magnusson byttes in i slutet. Vid sin första bollkontakt kvitterade han till 2-2 på övertid. Den kollektiva lyckokänslan efter det målet slår allt annat. Sen gick det åt helsike i alla fall. I sista kvalmatchen förlorade vi mot Tjeckoslovakien. Men sportens sorger är en annan krönika.