Och, visst, innan Jenny Franssons B-prov nått offentlighetens ljus i nästa vecka kan vi naturligtvis inte med säkerhet säga att den framgångsrika brottartjejen är skyldig till dopingbrott.
Vad som talar emot ett eventuellt friande är att A- och B-prov historiskt sett sällan visar olika resultat. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att det någonsin skett tidigare (nu sviker förvisso minnet ibland) och vi kan därför på god grund anta att 32-åringen blir fälld.
Detta skulle i sin tur betyda att Karlstad-födda Jenny utestängs från OS i Tokyo där hon skulle vara ett av Sveriges stora medaljhopp i sommar.
På det personliga planet är det en tragedi av gigantiska mått för tjejen som gjort sig känd som en stark motståndare till allt vad otillåtna tillskott heter och i Gällivare brottarklubb är stämningen av förklarliga skäl bottenlåg.
Huvudpersonen har själv inte uttalat sig så mycket om skandalen. Inte mer än att hon "inte kan förstå" och i ett invecklat resonemang funderar på om hon måhända har utsatts för nån form av sabotage. Långsökt? De är inte min sak att bedöma. En eventuell avstängning kastar givetvis en lång, mörk skugga över den firande stjärnan. Tidigare framgångar kommer att ifrågasättas, förtroendekapitalet sjunker som en sten och ekonomiskt lär det bli en rejäl smäll på plånboken.
Den otillåtna substansen man hittade i Franssons blod heter metyltestosteron, en anabol steroid som är välkänd i byggarkretsar. Hur den hamnat i svenskans blod kan nog bara Jenny själv svara på, men i sak spelar det egentligen inte så stor roll.
Det är alltid atletens skyldighet att veta vad man stoppat i sig. Minns Therese Johaugs trista förflutna med den famösa läppsalvan i Italien. Norskan hävdade att hon var oskyldig eftersom hon handlat i god tro och litat på andra (läs; landslagsläkaren Fredrik Bendiksen).
Dopingbyrån beaktar dock inte sånt krumbuktande, finns otillåtna medlet där väntar avstängning och frysbox i x antal år. Johaug åkte fast, stängdes av och kom tillbaka starkare än någonsin förr.
För svenska Fransson är läget en smula annorlunda.
Som 32-åring är en längre avstängning sannolikt samma sak som att karriären kan läggas på hyllan med begagnade brottarbyxor. Ett dråpslag för OS-, VM- och EM-medaljören Jenny men samtidigt en stor framgång för arbetet mot doping. Fuskare (nu skriver jag i allmänna ordalag och inte specifikt om Jenny Fransson) ska åka fast och till slut brukar de göra så, mycket tack vare att dopingarbetet blivit både effektivare och (förhoppningsvis) mindre korrupt.
Systemet fungerar. Bra där.
Vi i Sverige kan ändå trösta oss med att relativt få toppidrottare fälts genom åren.
Här är i alla fall tre som många av er säkert minns:
Tomas Johansson, brottarkungen från Haparanda tog OS-silver i Los Angeles 1984, men bara några dagar senare blev han av med medaljen efter att ha testats positivt för anabola steroider.
Ludmila Engquist. Den tidigare OS-guldmedaljören sadlade i slutet av sin karriär om till bob, där hon fastnade i en kontroll. Engquist, som tidigare i karriären stängts av för samma brott, mötte lite eller ingen förståelse alls och gick i princip under jorden.
Linda Haglund. Vår sprintstjärna (samma årgång som de berömda "56:orna" Stenmark, Borg och Frank Andersson) torskade också med anabola steroider. Detta redan 1981. Haglund stängdes av i ett och ett halvt år.