Den halländske mästartränaren har bara haft en dryg vecka på sig att sätta sin prägel på detta nya svenska landslag.
Och det märktes.
Men visst, vissa bitar fanns på plats redan nu.
Det var ett kollektiv som verkligen slet för varandra.
Precis på samma sätt som det IFK Norrköping Janne Andersson byggde upp under sina dryga fem år i klubben.
Det var ingen som fuskade i försvaret utan det jobbades hem och det täcktes ytor.
Gott så.
Värre var det med det offensiva spelet.
Sverige hade förtvivlat svårt att hålla i bollen. Det var missförstånd, missade passningar och rensningar gång på gång.
Inte så konstigt kanske med tanke på att det är ett till stora delar nytt lag och att flera av spelarna gjorde sina första framträdanden i dessa sammanhang, men ändå passningsspelet måste bli betydligt bättre om Sverige ska kunna hävda sig framöver.
Faktum är att blågult räddades av en storspelande Robin Olsen i målet och ett ögonblicks briljans av Marcus Berg.
Anfallarens kyliga chipp i slutet av första halvlek osade klass.
De före detta IFK Norrköping-lirarna då?
Jo, de skötte sig okej.
Alexander Fransson gick rätt in i startelvan och gjorde en stabil insats utan att glänsa. Han var klok i försvarsspelet men fick inte mycket uträttat framåt. Det finns så mycket mer att hämta där, det vet alla som följt "Peking" de senaste åren. Samtidigt är den en större scen nu och det återstår att se om Fransson kan glänsa även på den nivån.
Christoffer Nyman hoppade in i mitten av andra halvlek och gjorde några bra saker – och några mindre bra. Han hade något bolltapp, någon missad passning, men också några bollvinster och offensiva initiativ.
Emir Kujovic kom in i slutminuterna men rörde knappt bollen.
Men ändå, Sverige avslutade alltså matchen med Kujovic, Fransson och Nyman på planen.
En tanke som fortfarande är svår att greppa.
Det är en ny tid i blågult nu.
Janne Anderssons tid.