Det fanns en tid – inte alls för särskilt länge sedan – när sportjournalisternas hantverk i huvudsak handlade om att rapportera om hur många bollar eller puckar som ramlat in i den ena eller den andra buren.
Det som hände vid sidan om planen, rinken eller i ringen kändes sällan lika behagligt att ta tag i men det nödvändiga i att granska idrottsvärldens inre krafter och olika maktcentra har ökat, inte minst för att pengaregnet över elitidrotten gått fullständigt bananas och nya scener öppnats. Globala sportjournalister har de senaste åren gjort massor av spektakulära avslöjanden och blottlagt skandaler vars tentakler letat sig ända upp i maktsamhällets översta skikt.
Idrotten förlorade sin oskuld för rätt länge sedan nu.
Trots massiv kritik kunde fotbolls-VM i Qatar genomföras förrförra vintern. Mästerskapet gav ett ansikte åt sportwashing, ”sporttvätt”, där länder – i det här fallet Qatar – med minst sagt diskutabla demokratiproblem kunde putsa sitt risiga anseende genom att arrangera världens största idrottsspektakel.
När Ryssland bara fyra år tidigare stod som värd för samma VM 2018 var det inte alls lika stort rabalder eller braskande löpsedlar. Inte heller då Peking och ryska Sotji arrangerade vinter-OS 2022 respektive 2014, även om det fanns några kritiska röster.
Alla visste att det fanns saker att nysta i kring hur de mest prestigefyllda mästerskapen fördelats globalt, men få orkade bry sig och lägga tid på det digra arbete som krävs för att på allvar penetrera ämnet och avslöja det ofta smutsiga spelet bakom.
På många svenska redaktioner finns inte resurserna, så hävdas det i alla fall, och detta var ett ämne som diskuterades i Sveriges radios mycket intressanta frukostseminarium nyligen.
En av gästerna var Olof Lundh, Tv4-journalist som framför allt bevakat det svenska herrlandslaget i fotboll, men på senare år blivit mer av en granskande reporter. Han är författaren bakom boken ”Templet i öknen – så köpte Qatar världens största sport” som kom ut 2022 och där han skriver om makten, mutorna och sporttvätten.
Det kostar att granska, konstaterade Olof Lundh, som med anledning av sina avslöjanden skaffat sig en hel del ovänner under årens lopp. Ett faktum som dock inte verkade bekomma honom det minsta.
Lundh säger sig samtidigt ha en förståelse för lokalredaktionernas problematik. När Östersunds-posten avslöjade oegentligheter kring fotbollslaget och dess ordförande för några år sedan blev det ett herrans liv.
Klubben rasade mot tidningen och läsarna var långt ifrån glada. Det talades om bojkott hit och dit – trots att journalisterna bara gjort det jobb de var avlönade för att utföra.
Lika stort ramaskri mötte sportjournalisterna på Helsingborgs Dagblad när de rapporterade om misskötsel i populära Helsingborgs IF.
Många sportjournalister i Norrköping kan vittna om hur det känns att först skriva texter med negativ klang om IFK Norrköping eller Vita Hästen och kanske redan samma dag som publiceringen bevaka lagens träning eller match.
Vill läsarna ens se artiklar som ställer favoritlaget i dålig dager? Behövs den granskande journalistiken kring den lokala sporten eller ska man helt enkelt nöja sig med att rapportera hur matchen slutade och hur glad segerskytten blev?
Nej.
De undersökningar som gjorts i ämnet understryker vikten av ett granskande utanför sidlinjerna. God journalistik kostar både tid och pengar. Men detta i en tid då branschen redan har det oerhört tufft.