Dansken Christian Nørgaard och Niclas Fullkrug från Tyskland under matchen den 29 juni.
Måååååål! Eller...? Nähe.
Åttondelsfinalen mellan Tyskland och Danmark fick pausas i ett ytterst kritiskt läge. Joachim Andersen hade hunnit jubla, krama om medspelarna och vinkat till den rödvita delen av det enorma publikhavet i Dortmund innan han insåg att målet skulle granskas. VAR-rummet – med ett antal ”hjälpdomare på plats” – hade påkallat huvuddomarens uppmärksamhet och denne kunde tack vare den kompromisslösa mättekniken konstatera att dansken med hårfin marginal råkat befinna sig på fel sida om motståndarbacken när han slog in bollen i nät.
Systemet fungerar alltså som hjälp för domare och linjeman när det uppstår osäkerhet gällande ett domslut. Huvuddomaren eller videodomaren har möjlighet att bryta matchen för att titta på videosekvenser av den specifika händelsen, därefter diskutera händelsen och ett beslut tas. I slutändan är det emellertid huvuddomaren som bestämmer.
Felmarginalen i just det här fallet var så liten att den inte kunde upptäckas med blotta ögat. Men datorn såg och det danska jublet fastnade långt ned i halsen.
Några minuter senare hittade VAR en hands på samme olycklige Joachim Andersen och det blev både tysk straff och mål efter ännu ett irriterande långt uppehåll.
Bittert, såklart, för danskarna som var upprörda efter matchen (som förlorades).
Med VAR finns ingen pardon, ingen känsla för förmildrande omständigheter, ingen förståelse för normala eller onormala armrörelser. VAR gör ingen skillnad på en brutal nedsparkning i straffområdet eller en fingertopp som ofrivilligt råkat snudda bollen.
Det finns helt enkelt inget mellanting i en heltigenom svartvit videovärld och det är väl just där lite av sportens själ gått förlorad, anser många. Huvuddomaren har naturligtvis en regelbok att följa till punkt och pricka, men vissa komplexa situationer fick i alla fall innan VAR avgöras genom domarens egen bedömning kring bestraffning eller friande.
Det blev fel ibland men misstagen låg så att säga i spelets natur.
Tysken Ilkay Gundogan ser ut att ha ont. I matchen mellan Tyskland och Danmark klagades det på flera beslut.
”Det är en centimeter”, sa Danmarks förbundskapten Kasper Hjulmand ilsket på presskonferensen efter matchen mot Tyskland och höll upp en bild på offsidesituationen.
”När ett beslut är bra ska det vara tydligt och synas från månen, det ska inte handla om centimeter. Det här är inte vettigt. Det är inte hur VAR ska användas”, menade Hjulmand som därmed satte fingret på den viktiga frågan: Hur ska VAR användas - och när?
Allsvenskan är en av få europeiska ligor som hittills sagt nej till VAR (som förövrigt står för ”Video assistant referee och började användas 2018). Att svenskarna kunnat stå emot beror på att fotbollspubliken bestämt sagt nej, vilket klubbarna och förbund respekterat.
Men det finns förstås också de som vill införa tekniken på svenska fotbollsarenor. Domarna, exempelvis.
När SVT Sport i våras gjorde en stor domarenkät uppgav hela 84 procent att man vill ha hjälp av VAR.
92 procent av de tillfrågade menade också att möjligheten att få döma internationellt hämmades av att Sverige står utanför. Domarna målade också upp en bild av att vi kvalitén på svenska domare stadigt kommer att sjunka om vi inte inför VAR.
Jag tror det bara är en tidsfråga innan VAR gör entré i svensk elitfotboll, gärna och helst efter en sund diskussion kring hur hjälpmedlet bäst ska användas och när vi faktiskt kan fimpa tekniken och låta domarna bestämma.