För att det inte ska bli några missförstånd om vad jag verkligen tycker om vår främste herrgolfare genom tiderna vill jag slå fast:
Jag är religiöst övertygad om att det blir han som spräcker den där förbannelsen som vi golfälskare alltid påminner om – fyra gånger om året – och har gjort ända sedan Jesper Parnevik vid två tillfällen på 90-talet var nära att spela hem British Open och vi förstod att en stor titel kan bli verklighet.
Men Masters är 39-årige världstvåans Henrik Stensons sämsta chans till seger i någon av de fyra stora tävlingarna.
Då tänker jag inte på den influensa han drabbades av förra veckan när tvingades tacka nej till genrepet i Houston. Den tror jag att han hämtat sig från, och formen satt redan dessförinnan. Det visade han i de PGA-tävlingar han spelade efter sitt uppehåll. Jag tänker inte heller på utslagen (för Stensons del en mycket säker spoon som han slår längre än de flesta på tourerna slår sina drivar) och inte heller på det järnspel som många anser är världens bästa.
Det stora hindret är något helt annat och dessvärre själva fundamentet i golfen för såväl motionär som proffs.
Puttningen.
Om den varit i klass med det ovan nämnda hade Stenson förmodligen redan vunnit inte bara en, utan flera majors, i karriären.
Och den är ju förklaringen till att hans bästa placering i tävlingen är hans 14:e plats förra året.
I de andra stora tävlingarna har han blivit tvåa (British Open), trea (PGA-mästerskapet) och fyra (US Open).
Greenerna på Augusta är så lömska, så snabba och så kuperade att inte ens den nyaste tv-tekniken klarar att ge dem rättvisa.
Jag har också tidigare påmint om att Stenson redan har vunnit något som är större än en major, nämligen "dubbeln" under hösten 2013: Fedex Cup-slutspelet på PGA-touren och Europatourens penninglista, Race to Dubai. Den bedriften har inte någon annan spelare lyckats med, inte ens Rory McIlroy. Och skulle jag ha fel kommer en eller annan tår att fällas på söndag natt i ett hus på landet vid halv två-tiden på söndag natt. Så känslosam skulle en blågul seger bli.
Med tanke på de förutsättningarna kanske jag inte borde varit så överraskad över att Jonas Blixt slutade delad tvåa ifjol. Värmlänningen som numer spelar sin golf i USA sedan ett par år, var bara två slag efter Watson 2014. Jag skulle bli mycket förvånad om han finns med i toppen den här gången, formen har varit rätt låg under året även om en ljusning syntes i Houston i helgen.
Min självklare favorit, efter att ha sett hans uppvisningar den senaste månaden, är supertalangen Jordan Spieth.Världsfyran, som inte fyller 22 förrän i sommar, har resultatraden 2-1-2 i sina tre senaste tävlingar på PGA-touren och var i särspel om segern så sent som i söndags. I varje tävling känns det som om Spieth sänkt långputtar i Vilda Västern-stil: pang, pang, pang! Precis som det anstår en yngling från Texas. Dessutom: killen verkar aldrig bli nervös, bara växer desto större uppgiften blir. Han gick också ledarbollen med Bubba Watson i fjol och delade andraplatsen med Jonas Blixt. Det blir en häftig upplevelse att se Spieth spela tillsammans med Stenson och Fedex Cup-vinnaren i höstas, temperamentsfulle amerikanen Billy Horschel, de första två ronderna.
Jag skulle bli mycket förvånad om Spieth inte finns med i slutstriden när spelarna passerar mytiska "amen corner" (hål 11-13) på söndag kväll och någon timme senare avgörs.
Dramat kan förresten följas av i princip alla svenska tv-tittare eftersom SVT haft rättigheterna ända sedan slutet av 80-talet och det är en detalj som jag gissar bidrar till att tävlingen har en alldeles särskild plats hos många golfintresserade.
För annars är ju tyvärr golfen i tv-rutan rätt exklusiv, med Viasat som mer eller mindre ensam aktör.
Det blir knappast bättre för oss nördar nästa år, när PGA-tourens sändningar hamnar hos CMore.
Men det är en annan historia.