Jag är en av de tusentals svenskar som vidgat mina vyer och skaffat en fotbollsromans utanför Sveriges gränser.
Jag tillhör inte ”generation tipsextra” men har ärvt glorifieringen kring uppsparkade gräsmattor och avsparkade ben. Mitt Premier League porträtteras av en man i basker, tweedkavaj med cockneydialekt och dåligt ölsinne.
Jag har genom åren helhjärtat argumenterat för att den engelska ligafotbollen är den bästa. Ett påstående som lätt har skjutits ner av statistik, men lika lätt fått luft av mina ideal.
Jag har alltid fascinerats av spansk, tysk och italiensk fotboll, men hellre identifierat mig med arbetarklubben Everton, medlemsägda Swansea och traditionella West Bromwich. Dessa klubbar har utgjort själva incitamentet i min engelska romans.
Men säg den glädje som består.
I sommar såldes Everton och Swansea till amerikanska investerare och West Bromwich tillhör numera Guochaun Lai – en kinesisk affärsman som tjänat miljarder på sportaccessoarer i Shanghai.
Därmed följde också min romans stöttepelare den utbredda ägartrenden. Länge har den engelska ligafotbollen låtit sig infiltreras av odemokratiska regimers intressen. Förenade Arabemiraten, Qatar, Ryssland, Kina, Thailand, Azerbajdzjan och Saudi Arabien är några av de länder som sponsrar, betalar och gärna ser sig namnge föreningar och arenor på de brittiska öarna.
Shejker i Manchester, oligarker i London, riskkapitalister i Birmingham. Tillsammans har de med hjälp av ett lukrativt tv-avtal åstadkommit ett ekonomiskt oslagbart varumärke. Idag omsätter Middlesbrough och Bournemouth mer pengar än europeiska giganter som Sevilla och Roma.
Förra året spenderade de engelska klubbarna över en biljon kronor (!) på övergångar (57 procent av dem på klubbar i utlandet) och under sommarens transferfönster har det i England spenderats mer än i de italienska, tyska, spanska och franska ligorna tillsammans.
Jag är medveten om att detta kapital också möjliggjort en trygg framtid och frigjort engelska föreningar från skulder. Men i min värld måste ändå frågan ställas, på vems eller vilkas bekostnad?
Spelbolag och lånehajar marknadsförs i socialt utsatta områden, lokalbefolkningen har inte råd med matchbiljetter, klubbar utsätts för identitetsslakt, och matcher planeras, för vinningens skull, att spelas utanför Englands gränser.
Diktaturers sedlar har sina rötter i både spillt blod och miljögifter. Samma pengar som betalar redan förmögna spelaragenter och på sikt urholkar den inhemska fotbollen. Förra året inkasserade agenterna 645 miljoner kronor mer än klubbarna i divisionerna under Premier League.
Jag ifrågasätter inte inflationens inverkan. Vi lever i en marknadsekonomi med utbud och efterfrågan som ekonomiska direktiv. Premier League har ett enormt marknadsvärde, det är alltså fullt logiskt att stora pengar är i rullning.
Men då höga ideal och etik gång på gång bortprioriteras spelar det mindre roll att Zlatan Ibrahimovic, Antonio Conte och Pep Guardiola gjort entré, att Paul Pogba ska motsvara en miljard kronor och att Walter Mazzari ska spela trebackslinje med Watford.
Kalla mig otacksam, men det här smörgåsbordet får mig att tappa aptiten. Premier League å sin sida vill både ha kakan och äta den. Då spelar det mindre roll att människoliv kom i vägen.