Jo, 2–8, men hur var det möjligt?
Förutsättningarna var glasklara. Vita Hästen skulle ta sig till slutspel om det blev tre poäng hemma mot Kristianstad samtidigt som Karlskoga gjorde detsamma borta mot Tingsryd.
Planen gick till 50 procent i alla fall.
Karlskoga avslutade grundserien med stil. Hästen? Jag vete fasen vad de sysslade med.
Ärligt: det var så dåligt i vissa sekvenser att det nästan såg ut som en läggmatch. Obs! Jag säger absolut inte att det var det men då anar ni hur det såg ut ibland med pucktapp, slarv och bjudningar på gigantiska ytor framför det egna målet.
Det var inte säsongens viktigaste match, den kom när kontraktet grejades nyligen.
Det här var en bonusmatch, en chans att lyfta säsongen till en häftig slutspelsavslutning.
Vad vi fick? Knappt en match i alla fall.
Det gjorde ont att se när målen ramlade in ett efter ett. Adam Ohre bytte mot Jesper Myrenberg efter fem mål men kom tillbaka till den tredje perioden. Lite ovanligt att se på målvaktssidan, även om det inte gjorde någon skillnad för matchen eller resultatet.
Delar av de 1789 åskådarna lämnade hallen långt innan det var slut och det går inte att klandra dem.
Jag som trodde att Hästen hade hittat en stabil grundnivå att utgå från fick revidera det efter de här 60 minuterna. Så här illa såg det inte ens ut i höstas under de värsta berg- och dalbanorna.
Vi fick ändå se lite glädje i Himmelstalundshallen. Kristianstad ordnade kvartsfinalsplatsen och det var rörande att se när de firade stort tillsammans med en (!) supporter på bortaläktaren.
Vita Hästen-spelarna avslutade också på ett fint sätt med fansen efter säsongens slut. Alla spelarna kom upp till entrén och det blev ett värmande avsked när serien var avslutad för den här gången.
Och visst är det så. Även om man sitter här som en levande fågelholk nu är det inte den här matchen som ska definiera säsongen.
Det har svängt, det har misströstats och hoppat upp och ner men till sist fick Tony Zabel ihop ett lag som kunde matcha de allra flesta.
Det räckte till räddat kontrakt ännu en gång och det är starka papper med tanke på de knappa förutsättningarna.
Vi har också fått se ett par nya publikfavoriter tändas. Rihards Marenis är den klarast lysande men det finns andra gubbar som exempelvis Colby Sissons och Fabian Ilestedt.
Det är tidigt att snacka om nästa säsong redan nu men jag tvivlar på att Zabel blir kvar för ett fjärde år i alla fall. På något sätt verkar det ha skurit sig mellan honom och ledningen, trots tre fullt godkända säsonger.
Det går inte att göra någon annan tolkning med tanke på tystnaden i tränarfrågan.