Ett spännande val – och ett överraskande sådant.
Fram till i går när de första rapporterna sipprande ut om att AIK:s assisterande tränare var en av de hetaste kandidaterna att efterträda Janne Andersson i IFK var det ingen som ens hade nämnt hans namn.
Det snackades om Rikard Norling, Magnus Pehrsson, Tony Gustavsson, Per Joar Hansen och några till.
Det slutade alltså med Jens Gustafsson.
Vem är det, undrar säkert många?
Gustafsson är relativt färsk i de här sammanhangen. Som spelare nådde han aldrig de allra högsta höjderna, han var mittback i Falkenberg och gjorde ett flertal säsonger i superettan, men insåg ganska snart att han aldrig skulle bli någon stor stjärna.
Istället valde han att utbilda sig och satsa helhjärtat på en tränarkarriär.
Han anlitades som ungdomstränare i Halmstad och det dröjde inte länge innan han fick ta över A-laget som han sedan hade hand om i över tre säsonger.
Efter det har han varit förbundskapten för unga U21-landslaget och assisterat Andreas Alm i AIK.
Han har dock hela tiden varit tydlig med att han vill tillbaka till rollen som huvudtränare och när IFK hörde av sig tvekade han aldrig.
Han kommer till en klubb som är inne i en sanslös framgångsvåg. Laget är regerande mästare, toppar allsvenskan och spelar en fotboll som till och med fått de mest svårflirtade IFK-supportrar att smälta.
Att ersätta Janne Andersson blir förstås allt annat än enkelt och han kommer ständigt att jämföras med sin föregångare.
Det är stora skor han har att fylla. Inget snack om det.
Samtidigt kommer han till ett lag som verkligen fungerar och Jens var noga med att poängtera att han tänker försöka bygga vidare på det Janne fått till här.
Han tänker behålla övriga tränarstaben, vilket känns helt rätt, och kommer inte att göra några stora förändringar när det gäller spelsätt och träningsvardag.
Om han kommer att lyckas får framtiden utvisa, det är omöjligt att säga, men han gjorde i alla fall ett mycket bra första intryck.
Det första som slår en med Jens Gustafsson är drivkraften.
Han vill något. Det råder inga som helst tvivel om det och det är ett gott tecken.
Det andra är att han verkar ha en god hand med människor, han pratar om att utveckla individer snarare än spelare.
Det bådar också gott.
Han säger själv att han jobbat hårt för att ta sig dit han är i dag och hårt jobb är precis vad som kommer att krävas framöver också.
Det är förstås ingen slump att just han fick förtroendet att ta över efter Janne, det är inte så att han har vunnit på stora tränarlotteriet, han är här för att han har gjort ett bra jobb tidigare och förtjänar den här chansen.
Nu återstår att se om han tar den också.