Orkar du med ännu en text om corona? Okej, här kommer den i alla fall.
Smittan, som fått hela världen att ofrivilligt pausa allt det där som vi för bara någon månad sedan tog för givet, utklassar som alla kan konstatera övrigt i nyhetsflödet och intar en särställning som det givna samtalsämnet i möten mellan människor.
Vem bryr sig längre om gängskjutningar i förorten, flyktingkris,Trumps plumpar och Jimmie Åkessons famösa Turkiet-visit när allt plötsligt vräkts omkull som vore vi drabbade av en världsomfattande tsunami. Vilket vi på sätt och vis faktiskt har.
Våra liv har stympats fysiskt men också psykiskt. Det gör ont och det verkar inte finnas nån bot på ett bra tag.
Oron för våra äldre och sjuka plågar oss, förstås, liksom den enorma belastningen på vården och rädslan att förlora jobbet och raset i världsekonomin. Men det finns även plats för att deppa över det där andra lite mer lättsamma som sätter extra krydda på tillvaron; aw:n med kompisarna, restaurangbesöken, bio, sport, resor... Ja, ni fattar.
Det där som inte betyder liv eller död men som de allra flesta av oss likväl behöver för att hitta nån slags mening med tillvaron.
Nu är valmöjligheterna minst sagt begränsade. Livets extravaganser har tagits ifrån oss. En jättetumme har tryckt ned stopp-knappen mitt i den sköna låten.
Och nu står vi där som fågelholkar och tittar oss yrvaket omkring.
I stället för Janne Anderssons trivsamt, släpiga halländska är det statsepidemiologen Anders Tegnell och hans gelikar som dominerar i nyhetsflödet – och det är banne mig inget kul alls.
Det slog mig som en stenhård tackling från nån random hockeyallsvensk flåbuse: Vad ska man egentligen ägna sig åt då arbetsdagen är över och tristessen tränger sig på? När huset är städat, löprundan avklarad och lagret av toapapper och pasta redan är på väg att svämma över. Vad återstår, liksom?
Tog tjuren vid hornen och rullade igång fotbollens VM-krönika från Argentina (som finns i SVT:s arkiv) på chromecasten hemma men stängde av redan efter en halvtimme, om möjligt ännu mer bedrövad över det torftiga bildmaterialet och tunna snacket mellan till synes helt oförberedda Bosse Hansson och Tommy Engstrand (gud, så ung han såg ut 1978) i studion.
Mer depp.
Coronadepp.
Hockeyn tvingades stänga ner butiken i förtid, andra sporter följde efter och nu undrar fotbollsfolket när serierna ska kunna dras igång. Om de drar igång. EM i sommar är definitivt kört.
Problemet är förstås att ingen vet. Till och med experterna sitter och gissar. Det finns en stilla förhoppning om att allsvenskan ska kunna köra igång i sommar och det vore förstås fint det. Men hur mår egentligen idrotts-Sverige (och världen?) om ett par månader om detta blir den sega långbänk många fruktar och vissa förutspår?
IFK Norrköping riskerar tidernas längsta försäsong och supportrarna har ingen aning om var man ska ta vägen med sin abstinens.
De samhällsekonomiska förlusterna är redan hiskeliga och jag tror inte att klubbarna riktigt vågat räkna på nåt worst case scenario. Hockeyn, basketen eller den alltid krisrubricerade speedwayen. Vad händer?
Bit efter bit av det liv vi vant oss vid monteras ned framför våra chockerande ögon. Ändå är det antagligen bara början på ett elände som det kommer att snackas om i generationer efter oss.
Det är tufft, nattsvart. Ett kulturellt och socialt mörker. Det är ångest, oro och fruktan på ett och samma bräde.