Det är i program som ”Mästarnas mästare”, SVT:s populära långkörare, som man verkligen får en inblick i och förståelse för vad som i slutändan skiljer superatleten från den grå massan.
Det är inte tur och tillfälligheter som gjort att en sådan som Tony Rickardsson tagit sex individuella VM-guld i speedway, men alla detaljer – stora som små - väver effektivt samman och formar den idrottsman eller kvinna som sticker ut från mängden.
Tony Rickardsson, i dag 53 år, hade definitivt en komplett verktygslåda för att dominera sin sport från mitten av 1990-talet och tio år framåt.
Han konkurrerade med minst lika stora talanger och i vissa fall mot större ekonomiska muskler men i det avslutande heatet var inte sällan Tony först över mållinjen.
Så såg det ut i många herrans år.
Beslutsamheten är naturligtvis en sak. Psyket en annan. Drivet och det nästan på gränsen övernördiga intresset för hur kropp och maskin fungerar tillsammans är andra viktiga beståndsdelar när en världsstjärna ska mejslas fram.
De där extra procenten gjorde Avesta-sonen till en mästarnas mästare i speedway vilket framgick med all önskvärd tydlighet när SVT snabbspolade sig igenom den fantastiska karriären.
Jag är normalt sett inte särskilt intresserad av idrottsliga tillbakablickar, och alla former av nostalgiosande galor går fetbort, men Mästarnas mästare slår an en särskild sträng. Det ligger något fint och behagligt över programidén och exstjärnornas försök att flera år senare faktiskt beskriva och förklara hur framgångarna faktiskt värptes fram.
Alla som sett och hört André Pops, Jacob Hård eller någon annan tv-journalist intervjua en vinnare vet att atleten sällan eller aldrig kan leverera något matnyttigt direkt efter målgång och det är såklart ingenting som någon ska behöva skämmas för. Elitidrottarna lever i nuet, tittar sällan bakåt och inte heller långt framåt.
Med distans till det hela blir prestationerna mer begripliga. Nästan 20 år senare kan i det här fallet Tony Rickardsson klä sina bedrifter i ord. Då blir det plötsligt stor tv-underhållning.
Och även om det inte längre står några guldmedaljer på spel inser man rätt snart att deltagarna i Mästarnas mästare inte fläker ut sina liv bara för att det är trevligt och säkert också hyggligt betalt.
Alla är där för att vinna.
Man kan nästan se tävlingshornen växa fram i pannorna på fotbollsspelaren Sebastian Larsson, handbollstjejen Johanna Ahlm eller utförsåkaren Anja Pärson när det vankas tävlingar.
Landslagsmittfältaren Larsson lade bollskorna på hyllan så sent som förra året och påstod i en intervju strax innan premiärprogrammet att ”tävlingsdjävulen vilat i ett halvår” och att det nu var hög tid att plocka fram den ur garderoben.
Sebastian må verka lika oskyldigt blåögd som lintotten på Kalles kaviar-tuben men alla som följt Eskilstuna-killens karriär vet att skenet i det här fallet bedrar å det grövsta.
Det tidigare Englands-proffset vet att den skakiga balansgången mellan galenskap och genialitet ibland är nästan omöjlig att fixa. Alla ville ha Sebastian Larsson i egna laget, bland andra var han illa omtyckt, i många fall närmast hatad, säger han själv i programmet.
Nej, det här är ingen lek. Inte för forna mästare i alla fall.
Flera i årets upplaga har legat i hårdträning inför inspelningarna i spanska Katalonien. Programledaren Micke Lejnegard påpekade redan i första avsnittet att 2024 års upplaga är den historiskt sett starkaste. Inte bara rent fysiskt utan även i avdelning pannben.