I flera dagar har tidningarna, radio och tv-kanalerna pumpat på med sommarens i särklass största fotbollssnackis på hemmaplan.
”Alla” har tjurat.
Förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson var irriterad över mediaintresset.
Media - i främsta ledet ett gäng profilerade krönikörer - har spytt galla via sina plattformar.
Landslagschefen Stefan Pettersson, han som själv slog igenom i IFK Norrköping på 80-talet, försökte dribbla bort nyfikna journalister genom att hävda något som väckte om möjligt ännu större irritation hos den tyska storklubben Eintracht Frankfurt.
Och i orkanens öga: 20-årige surpuppan Hugo Larsson, talangen som på egen hand skapade cirkusen.
Förmodligen kommer vi vanliga dödliga aldrig att få hela bilden bakom förra veckans ”Hugo-gate”. Kanske finns det inte ens bara en bild utan flera, beroende på vem du frågar.
Vad vi vet är att den förre Malmö-spelaren hastigt lämnade den svenska landslagssamlingen i samband med dubbellandskamperna mot Azerbajdzjan och Estland i Nations Leagues C-grupp.
Anledningen, enligt media, var att Hugo Larsson ska ha blivit lack på förbundskaptenen (läs: laguttagaren) Jon Dahl Tomasson när den förre insåg att han inte skulle få någon speltid i den första matchen i Baku.
Att lämna landslaget av den anledningen skaver förstås en smula.
Givetvis kan inte den som bestämmer göra alla spelare i truppen lyckliga. Inte ens en ständigt leende Sven-Göran Eriksson kunde fixa den ekvationen.
Möjligtvis hade ”Svennis”, som ju gick bort i förra veckan efter en tids sjukdom, kunnat hantera Hugo Larssons eventuella besvikelse på ett smidigare sätt.
Nu har Dahl Tomasson förvisso inte gjort sig känd som en coach som daltar med sina spelare, dansken kan upplevas kantig och kompromisslös vilket i och för sig inte är en ovanlig egenskap bland europeiska fotbollstränare där hårdhandskar inte sällan värdesätts högre än saft, bullar och en tröstande klapp på axeln.
Att Hugo Larsson upplever en stor besvikelse efter att ha petats har naturligtvis både goda och dåliga poänger, de senare yttrade sig alltså i att talangen packade ihop sina pinaler och flydde till sin klubb i Tyskland.
Det där med skadan (eller ”känningen” som Stefan Pettersson sa) verkar inte ha varit någon stor sak. Eintracht Frankfurt var snabba med att dementera och klubbens uttalande osade irritation riktad mot den svenska landslagsledningen.
Håhåjaja.
I ett annat universum hade en sån här sak passerat utan rubriker av domedagsnivå, men för kvällspressen kom ”skandalen” naturligtvis som en skänk från ovan.
Intresset för herrlandslaget har nått bottennivåer efter de senaste årens klena resultat. Några offensiva spelares (Gyökeres, Isak, Kulusevski) stjärnglans kan inte dölja det faktum att Blågult befinner sig rejält på dekis.
Alla fattar att nånting inte står riktigt rätt till när vi tampas med nationer som Azerbajdzjan och Estland och under perioder till och med är illa ute.
”Han är en ung kille, det är mycket känslor”, sa Jon Dahl Tomasson till pressen, dagen efter segern mot Estland.
Hugo Larsson må se lika trivsam och oskuldsfull ut som Kalle på kaviartuben, men på insidan brinner uppenbarligen en eld, redo att flamma upp.
Hoppas han framöver kan använda den beslutsamheten på rätt sätt och bli den stjärna många tror och hoppas.
I så fall får svenska fotbollssupportrar chansen att njuta av denna oslipade diamant i många framtida år. Och förhoppningsvis mot större fotbollsnationer än de som städades av förra helgen.