Istället fastnade Blågult i den klassiska mästerskapsfällan.
Premiärmatchen mot Irland präglades av försiktighet, tekniska misstag och frustration.
Spelarna såg ut att vara tagna av stundens allvar och kunde inte göra sig själva rättvisa.
Det var missade mottagningar, långa bollar utan adress och allmänt stirrigt i det svenska laget – i alla fall i första halvlek.
Emil Forsberg var en skugga av det han visat upp tidigare i landslaget.
Marcus Berg i stort sett osynlig.
Och den självutnämnde kungen, Zlatan Ibrahimovic, nådde inte heller upp i de där höjderna som han skämt bort oss med.
Det krävdes ett irländskt ledningsmål för att nervknutarna skulle släppa.
Den blågula uppryckningen efter målet var påtaglig.
Andra halvlek var betydligt bättre, men långt i från lysande. Viljan fanns där men inte kylan eller kunnandet.
Sverige kan skatta sig lyckligt som i alla fall fick in en kvittering, men det behövdes alltså hjälp från Irland för att landslaget skulle få bollen i nät.
Cieran Clarks självmål ger Blågult visst hopp.
En pinne mot Irland kan verka bra, och hade nog varit det i många andra EM-grupper, men med Belgien och Italien väntandes runt hörnet lär det bli grymt tufft.
Den grymma sanningen är troligtvis den att Sverige sumpade sina chanser till avancemang genom krysset i dag.
Nu måste landslagspelarna göra som U21-landslaget gjorde förra sommaren, överträffa sig själva och lyfta spelet både en och två nivåer om EM-äventyret inte ska ta slut redan efter gruppspelsfasen.