Det hockeyallsvenska slutspelet tuggar vidare. Det är klart att det blir Timrå, Björklöven, Karlskoga och Västervik som gör upp i semifinalerna.
Tre väntade semifinallag och en överraskning i form av VIK.
Fyra lag som alla kan ta klivet upp till SHL.
Med tanke på det jag såg i kvartsfinalerna – där Mora, Västerås, AIK och Södertälje slogs ut – så är det bara att konstatera att Vita Hästen inte hade där att göra.
Till 2021/2022 hoppas klubben så klart få ihop ett lag som lyckas bättre. Förhoppningsvis blir det en normal säsong med normal publiktillströmning utan rubriker om corona i kvällstidningarna varje dag, men något sådant går verkligen inte att ta för givet. Och just de oklarheter som finns gör att Vita Hästen puttrar på tomgång nu när det gäller lagbygget.
En spelarbudget är ännu inte satt och lär dröja lite till.
Men ponera att det vore hyfsad ordning på finanserna och omvärlden, vilka punkter blir viktigast att lyckas med för Vita Hästen?
Så här tycker jag.
Målvaktsfrågan
Vita Hästen har gått in i tre raka säsonger utan någon riktig toppmålvakt. Pontus Sjögren var den senaste och därefter har det varit en trio okej allsvenska målvakter: Viktor Kokman, Marcus Hellgren Smed och Julius Pohjanoksa. Niklas Lundström och Christian Engstrand räknar jag inte, då de (framför allt Lundström) kom in väldigt sent på säsongen och inte fick chansen att erbjuda en nyttig stabilitet över tid. Hur hade det gått den här säsongen om LHC inte hade lagt beslag på Lundström i sista stund? Högst troligt bättre. Vita Hästen gör rätt i att öppna plånboken och satsa hårt på en uttalad förstamålvakt som kan leverera från start till mål. Det är ändå en stor del av lagets ryggrad. Kolla bara på Västerviks succé där ute, en jättefaktor bakom det är Daniel Marmenlind som har blommat ut till ett monster i kassen. I den allra bästa av ekonomi-världar, så kan Hästen göra ett liknande fynd som Marmenlind, men det är ohyggligt svårt.
Centersidan
Inför säsongen var Vita Hästens tanke en centersida bestående av Topi Nättinen, Patrick Blomberg, Jens Holmström och Anton Johansson (Erik Borg som alternativ). Det där var väldigt bra på papperet, men nu blev det som det blev med en Nättinen som inte riktigt motsvarade förväntningarna och hade hemlängtan, plus en Blomberg som missade mer än halva säsongen. De två tilltänka toppcentrarna. Vita Hästen nådde aldrig fram till en solid centersida som är ack så betydelsefull. På den fronten var det en massiv skillnad mot förra säsongen då Istvan Bartalis ledde trupperna i den positionen med Jesper Samuelsson (att han ändå höll den nivån han gjorde trots höftproblem säger bara allt om "Samas" kapacitet) där bakom. Att Samuelsson – dessutom fullt frisk vilket blir spännande att se vad det resulterar i – finns med hela nästa säsong är en bra grund. Men det återstår ett viktigt arbete med resten. Jag tror inte att både Holmström och Johansson blir kvar. Och vågar man erbjuda Blomberg ett kontrakt?
Kulturbärarna
Jesper Samuelsson har redan nämnts. Tillsammans med Marcus Eriksson är den ikoniska duon vital på många sätt och vis. Framför allt i det här skedet när Vita Hästen har spelat en publikfri säsong och, som det känns, tappat lite mark intressemässigt i stan. 32- och 35-åringen är omåttligt populära i supporterkretsar och är en garant för att fansen ska känna en tydlig koppling till laget. Jag räknar med att båda två representerar Vita Hästen 2021/2022 också. De har fortfarande saker att ge på isen. Sen ska de inte bära laget på samma sätt så som det har varit många säsonger. Säg Samuelsson som andracenter och Eriksson i en tredjekedja, men i första power play-uppställningen. Samma recept som gav sjätteplatsen för ett drygt år sedan. Arvid Degerstedt är en doldis i jämförelse med nämnda duo, men har också en roll att fylla. Frågan är om inte "Degen" är sugen på en ny utmaning för att få en större roll?
Tränarstaben
Det surrades lite löst om att det kan bli Djurgården för Tony Zabel, men han har berättat att han kör vidare som sportchef och tränare i Hästen. Nyligen nåddes jag av uppgifter om att Kalmar HC drar i Niklas Czarnecki. Min känsla är att Kalmar – sparkade nyligen sin tränare och nye sportchefen Daniel Stolt är på jakt efter en efterträdare – har ett intresse för Czarnecki. Att få in honom som huvudtränare vore en fjäder i hatten för Stolt. Niklas Czarnecki (har kontrakt med Vita Hästen även över nästa säsong, men det kan vara så att det finns en klausul som gör att kontraktet går att bryta innan 30 april, även om jag inte vet om så är fallet) själv menar att han inte har pratat något med Kalmar. Det kan vara sant, det kan vara osant. Hur som helst så är det av stor vikt för Vita Hästen att tränarduon Zabel/Czarnecki förbli intakt. Jag tror att så blir fallet. De lyckades verkligen det första året, men hade ett tuffare andra år. Tillsammans besitter de stor kompetens och erfarenhet. Och är det något Vita Hästen behöver, och ordföranden Rickard Rauge ofta pratar om, så är det att ha kontinuitet. Håll med om att man vill se vad Zabel och Czarnecki skulle kunna uppnå om de får jobba ihop en tredje raka säsong, och då under mer normala omständigheter vilket vi alla hoppas att det blir i samhället. Då går det också att ställa högre krav.
Retstickan
Vita Hästen hade ingen spelare bland de 25 mest utvisade den här säsongen. Det är på många sätt bra, men det finns också en annan sida av myntet. Det kan också betyda att det är lite för snällt i laget. Jag säger inte att Vita Hästen har varit mesiga, men jag vill påstå att de har saknat en spelare som över tid har varit jäkligt jobbig att möta, som har en förmåga att komma in under skinnet på motståndarna – en retsticka helt sonika. Sen ska det inte vara någon dålig spelare, du ska kunna spela bra hockey på allsvensk nivå också. Oscar Pettersson i Västervik, Lukas Wernblom i Mora och Sebastian Hartmann i Timrå är några goda exempel som ploppar upp på näthinnan.