Efter "Eriksgatan" i första perioden – 3–0-ledning genom mål av Erik Ullman, Erik Borg och Eric Hjorth – såg det tryggt och bra och roligt ut för Vita Hästen och de drygt 2 000 åskådarna på läktarna.
Tim Wahlgren och Jesper Samuelsson missade varsitt friläge, men det gjorde liksom inget. När omgången summerades efter ytterligare två perioder skulle Vita Hästen ha klättrat över det negativa kvalstrecket och dammat bort den värsta oron som fanns inför den här ångestmatchen som det faktiskt var.
Allt pekade i den riktningen.
Med facit i hand hade Vita Hästen behövt en ledning med 5–0.
För det som hände sen var en mental härdsmälta man ser ytterst sällan. Som vittnar om ett lag som inte mår jättebra, är pressat och har hamnat i en ond spiral där sex raka förluster (som nu blev sju) för varje gång har naggat lite på självförtroendet som är så otroligt viktigt i den här sporten.
Östersund imponerade inte alls i stora delar av matchen.
Det gör att Vita Hästens nederlag blir ännu mer smärtsamt.
Och gör att frågetecknen hopar sig inför framtiden.
Det kanske var ett omen när Vita Hästen drog på sig dubbelutvisningen (klantigt med för många spelare på isen) i andra perioden som ledde till 3–1. Det gjorde att Östersund – kom till "Himpa" med sex raka torsk – fick vittring och kunde äta sig ikapp ett sargat Vita Hästen.
3–2-målet är inget att säga om. Däremot blev 3–3 och 3–4 extremt talande, som kom inom loppet av 19(!) sekunder. Vid 3–3 rensar Hugo Styf rakt ut i slottet. Första skottet räddas, men returen rakas in samtidigt som Patrick Bajkov blev liggande i röran framför kassen.
Vid 3–4 såg Vita Hästen lika lamslaget ut som man gjorde under stora delar av tredje perioden. Östersund tilläts vandra fritt och till slut lägga in pucken i mål bakom en något skymd Adam Ohre.
Att Hästen lyckades kvittera genom Sebastian Benker ringade bara in att det var en helt vansinnig avslutning av matchen. Att Vita Hästen föll när bonuspoängen delades ut på straffar var inget som fick någon att tappa hakan.
Förluster mot Modo, Södertälje och den mot Västerås senast är en sak. Förluster som den mot Östersund är något helt annat. Det här tappet berodde inte på att Hästen är ett sämre hockeylag än jämtarna – det här inträffade för att laget är skört mentalt av alla förluster och det prekära tabelläge man befinner sig i. Annars hade man inte blivit så passivt och tillbakapressat.
I stället för att ta sig upp över det förhatliga kvalstrecket är Vita Hästen nu tre poäng bakom Tingsryd som parkerar precis ovanför.
"Avgå Olsson" hördes från ett par håll i hallen i slutet av matchen. Det har jag inte hört tidigare under säsongen, men det är ingen överraskning att det kommer upp.
Jag kan bara konstatera att Anders Olsson är en pressad man och ännu inte har lyckats få ut max av truppen. Det behöver hända något i det här laget. Jag tänker primärt på nyförvärv som kan komma in med ny energi och gärna en spetsförmåga som Vita Hästen trodde man hade fått när man plockade in Tanner MacMaster.
Att döma av raset i kväll skulle en mental coach också göra nytta.
Vita Hästen förfogar över en på papperet – med klubbens mått mätt – slagkraftig trupp som jag anser bör gå till slutspel.
Just nu är kvalmatcher mot Västervik närmare till hands.