En inte alls särskilt foglig vind i ansiktet längs Södra Promenaden. En ny presskonferens i öronen.
Den här gången med den upplyftande informationen att omikron "kan lamslå stora delar av samhället. Påverka energiförsörjning, sophämtning, kollektivtrafik, förskolor, sjukvård och omsorg".
Smittsskyddsläkaren Britt Åkerlind nämnde aldrig fotboll, IFK Norrköping eller allsvenskan men i all den här sörjan som på nytt tar över och breder ut sig så var det inte bara solens behagliga sken som under ett par fredagstimmar tände längtan och stärkte förväntan efter något mer och bättre.
Peking är igång. Säsongen i rullning.
Det märks i mailkorgen, det syns i sociala medier och allra tydligast är det på Rikard Norling som skulle lösa en stor del av energikrisen med det krut han visat upp första arbetsveckan.
"Är du arg, eller?".
Skrek han från planen i min riktning i samband med första fotbollspasset i onsdags.
Med glimten i ögat, med professionell distans – som alltid – och när jag efter träningen frågade om han tyckte att jag var ute och cyklade med krönikorna om att det är befängt att klassa hans trupp som ett topplag och att ett par av floppvärvningarna de senaste åren kunde undvikits med att plocka lika bra spelare från Sylvia, sa Norling:
– Jag läser bara rubrikerna.
Följt av ett brett leende.
Kalendern visar bara mitten av januari, men plötsligt finns det ett annat liv och ett friskare blod i nedräkningen till premiären.
När det allsvenska spelprogrammet dessutom läckte ut var det inte direkt så den känslan avtog.
Varberg hemma (Boa tarde, Jean Carlos de Brito) för IFK Norrköping och det får ses som en mjukstart om vi blickar framåt mot vad som stundar efter det.
AIK (b), Djurgården (b), Häcken (h) och Kalmar (b).
Ni vet hur illa IFK sprungit mot Häcken och Kalmar, eller rättare sagt: mot Henrik Rydström, de senaste säsongerna och döma av AIK och Djurgårdens satsningar och svansföring är inte målsättningen att hålla Malmö FF i handen mot skåningarnas tredje raka guld.
IFK Norrköping kastas till vargarna direkt och har kommit en bra bit på vägen för att själva kunna bita ifrån.
Godswill Ekpolo, Jean Carlos de Brito och Daniel Eid ger en annan bredd och spets i IFK-tränarens funderingar i hur han vill ha sina kanter.
Det här laget känns mer välbalanserat och bättre rustat för att undvika de där rätt hemska genomklappningarna som vi såg lite för ofta 2021.
Ekpolo och De Brito är inga chansningar i den bemärkelsen att de är väl inkörda med allsvenskan och vet vad de kommer till. Det ska vara en minimal startsträcka för att bli de (kant)spelare Peking saknat.
Daniel Eid ser, om vi ska luta analysen mot statistik, ut att vara fysiskt redo att ge sig ut i spel i en förstaliga efter två säsonger i norska division 1.
29 starter 2020 för Sognal. 31 i fjol.
Sju mål finns på norrmannens konto och när det sprack med Tomas Totland så gick Stig Torbjörnsen på den kopia som Djurgården var ute efter förra vintern.
Eid gav ett gediget första intryck och passade på att trycka in ett gympass innan presskonferensen. Inställningen och fysiken verkar vara något av det extra och med en passningsfot som nämndes både en och två gånger under presskonferensen finns det hopp om ett fungerande inläggspel också.
Med två presskonferenser på två dagar och sammanlagt tre nyförvärv har IFK förverkligat vad de pratat om och hur de skulle agera för att stärka upp där det var som mest akut, men det var med viss förvåning som Rikard Norling avslöjade att han ser de Brito som vänster mittback till att börja med.
Inte som lösningen på lagets största problem 2021: en duglig vinge till vänster.
Det ska tilläggas att IFK-tränaren inte drar sig för att vara flexibel på positionen och en av de största uppsidorna med att lösa brassen är att han klarar två positioner.
***
De Brito, 26, med ett avtal i Varberg. Ekpolo, 26, av många ansedd som en av de bästa i serien på sin position. Även om den senares kontrakt med Häcken gick ut så är det saftiga investeringar med klar begränsad utsikt att kunna generera några slantar in vid en försäljning. Här finns det två sätt att se på saken. Ifrågasätta det sunda i två så stora affärer eller omfamna att det är en frän satsning och signal att IFK inte vill skvalpa runt som allsvensk sexa-sjua.
***
Det har inte direkt tonats ned att Rikard Norling har planer på att skicka in Linus Wahlqvist i mittförsvaret.
Spontant känns det som lite av en chansning defensivt när det ska duelleras med Per Frick-typer, men med rätt fysik på ytterbackarna behöver inte Wahlqvist blottas i det tuffa närkampsspelet på samma sätt.
Vad som känns mer tunt och där det finns anledning att ställa frågor är den centrala mittfältssituationen där Alexander Fransson, Ishaq Abdulrazaq, Kristoffer Khazeni och Ari Skúlason alla har vad som krävs i grunden, men där frågetecknen spänner från icke påskrivna kontrakt till bräckliga och till åren komna kroppar.
Dessutom, så här sa Norling om Ishaq i veckan: "Jag är inte helt trygg med att han kommer vara kvar. Är det till sommaren är det en bonus, är det hela året så är det jackpot ur ett sportsligt perspektiv".
En central mittfältare till och sedan är affären stängd för den här gången?