EM-guld (1984), tvÄ EM-silver (1987, 1995), EM-brons (1989) och VM-brons (1991). Sveriges damlandslag i fotboll skördade stora framgÄngar under bÄde 1980- och 1990-talet.
Trots det kÀnner flera tidigare landslagsstjÀrnor att de inte fÄtt den uppskattning frÄn Svenska fotbollförbundet (SvFF) som de gjort sig förtjÀnta av.
"Tas inte pÄ allvar"
Ett exempel pÄ det Àr Fotbollsgalan som under flera Är anordnades som ett tv-sÀnt avslut pÄ det svenska fotbollsÄret. 2009 firades ett 25-Ärsjubileum för Sveriges hittills enda stora mÀsterskapsguld: segern i EM 1984.
ââDet Ă€r enda gĂ„ngen som vi bjudits in hela laget och hyllats för guldet, och dĂ„ behövde vi pĂ„minna dem. Jag tycker att man borde vara stolta över sina medaljer oavsett om de kommer frĂ„n dam- eller herrsidan. Samtidigt ser man spelare frĂ„n 1994-gĂ€nget (herrlandslaget tog VM-brons dĂ„) sitta dĂ€r varje Ă„r och hyllas, sĂ€ger skyttedrottningen Lena Videkull, som gjorde över 110 landskamper och tog flera mĂ€sterskapsmedaljer.
Anette Börjesson, som var med och vann EM-guld 1984 och EM-silver 1987, instÀmmer med sin gamla lagkamrat.
Delar inte bilden
ââDet Ă€r som att vi hela tiden mĂ„ste pĂ„minna förbundet om vĂ„ra framgĂ„ngar. Herrarna hyllas om och om igen. Men kĂ€nslan Ă€r att vĂ„ra framgĂ„ngar inte riktigt tas pĂ„ allvar. Det anses kanske inte fint nog.
SvFF:s generalsekreterare HÄkan Sjöstrand hÄller delvis med i kritiken kring Fotbollsgalan. Han delar dÀremot inte bilden av att landslagens framgÄngar hyllas olika.
ââVad gĂ€ller medverkan frĂ„n enskilda spelare frĂ„n de respektive lagen har sĂ€kerligen spelare frĂ„n 94-laget mer frekvent bjudits in till galor, som prisutdelare eller kĂ€ndisgĂ€ster. Men nĂ„gon stĂ„ende inbjudan har det inte varit frĂ„gan om. Man behöver ocksĂ„ förstĂ„ att innehĂ„llet i galan inte Ă€r nĂ„got som Svenska fotbollförbundet ensamt kontrollerat. Produktionsbolag har till stor del pĂ„verkat innehĂ„llet, sĂ€ndande tv-bolag och dess ansvariga utgivare, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
ââDamers och herrars prestationer ska lyftas fram och uppmĂ€rksammas pĂ„ samma sĂ€tt, det ska inte vara nĂ„gra skillnader. Min uppfattning Ă€r att vi lever upp till det.
Blickar mot andra lÀnder
En annan kritik handlar om landskamperna. Medan före detta herrspelare haft tillgÄng till loger pÄ landskamper i decennier sÄ fick damspelarna frÄga om vanliga biljetter, tills skillnaden pÄtalats för förbundet.
ââDet handlar inte om avundsjuka. Det handlar om att man vill fĂ„ uppskattning för det vi uppnĂ„tt. Det kĂ€nns som att vi mest Ă€r besvĂ€rliga nĂ€r vi sĂ€ger till om saker, sĂ€ger Anette Börjesson.
ââDet borde vara en sjĂ€lvklarhet att vi behandlas lika, oavsett kön. Det Ă€r ett förbĂ€ttringsomrĂ„de hos förbundet. Men de kanske inte tĂ€nker pĂ„ det, sĂ€ger mĂ„lvakten Elisabeth Leidinge, som Ă€ven hon gjorde en bra bit över 100 landskamper, och blev matchhjĂ€lte i EM-finalen 1984 efter att ha rĂ€ddat tvĂ„ straffar i den avgörande strafflĂ€ggningen.
HÄkan Sjöstrand igen:
ââSedan mĂ„nga Ă„r tillbaka görs det inte nĂ„gon skillnad mellan dam- och herrspelare vad gĂ€ller inbjudningar till matcher. Men det har inte alltid varit sĂ„, och man kan sjĂ€lvklart förstĂ„ att de spelare som har varit med lĂ€nge bĂ€r med sig en kĂ€nsla av frustration och ojĂ€mstĂ€lldhet.
Anette Börjesson att Sverige skulle kunna lÀra sig av hur man gör i andra lÀnder.
ââI exempelvis USA och England sĂ„ Ă€r man vĂ€ldigt bra pĂ„ att hylla alla sina vinnare. Oavsett om det Ă€r herrar eller damer.
ââMan fĂ„r aldrig glömma historien, sĂ€ger Elisabeth Leidinge.