Jag satt och pratade med tränaren Tor-Arne Fredheim i veckan, inför återstarten av säsongen och inför den andra halvan av elitettan. Om läget, en bit under toppen, om att inte ha pressen på sig och om att det varit en strulig sommar med sjukdomar.
Fredheim sa bland annat: "Den här matchen skulle ha kommit lite senare för oss".
Han syftade på förberedelserna inför att möta ett starkt Alingsås borta.
Han var nog osäker på var laget stod med tanke på hur de senaste veckorna varit men fick se ett IFK som visade att de i allra högsta grad vill vara med i kampen hela vägen den här säsongen. Det krävdes mycket av allt, kraft, slit och mod för att hålla undan hela vägen men sättet man stängde ner Alingsås från att komma till särskilt många farliga målchanser var imponerande.
En inledande hög press som överraskade Alingsås en del.
Ett tidigt ledningsmål.
Sedan ett hårt jobb till slutet.
Kan det här räcka hela vägen i höst? Kan IFK utmana på allvar? Absolut om man slipper skador, men det finns några lag i toppen med bredare trupper rent numerärt. Så det kommer bli tufft såklart, men med det hjärta laget visade nu går inga lag säkra. IFK:s fördel är också att man inte har pressen på sig att gå upp redan i år utan kan jobba metodiskt för att ta kliven.
Blir det inte i år så blir det nästa år.
Men går det i år så är det lika bra att gå för det. Med tanke på vissa spelares utveckling är det inte säkert att alla blir kvar nästa år om steget inte tas nu.
Det svåraste för IFK om man skulle gå upp i allsvenskan ”för tidigt” är att det inte finns så mycket bakom A-laget än. Jag vet att man jobbar på att till nästa år även ha yngre juniorlag i klubben för att kunna ha spelare att slussa uppåt. Det är en struktur som på sikt behöver byggas upp för att ytterligare stärka möjligheterna att bli ett stabilt allsvenskt lag på sikt.
Dit man vill.
Den här säsongen har IFK visat många gånger att mycket av övriga förutsättningarna finns – bygget är inte färdigt men det har kommit en bra bit på det ett och ett halvt åren som man varit i elitettan nu.
IFK-manager Fredheim hade byggt om försvarslinjen en aning, på grund av sjukdomsläget i sommar, mot Alingsås, skickat in Ebba Handfast centralt (stabil) och omskolat Jennie Egeriis till vänsterback (mycket bra). Nya Wilma Leidhammar fick kliva in i elvan direkt och kommer bli nyttig i höst. Det syntes redan. Däremellan har IFK ett mittfält med My Cato och Elsa Burvall som kompletterar varandra och målfarliga spelare i form av Sabina Ravnell och Lovisa Gustafsson – alla var bra på Mjörnvallen.
Framför allt; IFK var bra på Mjörnvallen.
Säsongen lever – i allra högsta grad.