Vasily Dolgov och Hugo Hellström.
Det kryllar av myggor pÄ StrÄkvads IP norr om FinspÄng. Lagom till att de yngsta lagen har trÀnat fÀrdigt pÄ den mjuka och gröna mattan börjar det skymma runt anlÀggningen.
StrÄlkastarna slÄs pÄ runt A-planen precis innan seniorerna i Sonstorps IK ska ge sig ut och trÀna.
Det Àr ett sammansvetsat gÀng i blÄtt som drar igÄng under Pontus Gunnarssons ledning. Men det som sticker ut och Àr lite annorlunda Àr att tvÄ spelare i truppen Àr helt döva.
Hur funkar det samspelet med övriga lagkompisar?
Vilka svÄrigheter eller hinder kan finnas?
Kan det kanske, till och med, leda till nÄgra roliga eller drÄpliga situationer som det gÄr att skratta Ät?
Före trÀningen satte sig Sporten ned i klubblokalen med backen Hugo Hellström och forwarden Vasily Dolgov. TeckensprÄkstolken Maire HirvelÀ blir lÀnken i samtalet och vid sidan om sitter trÀnaren Pontus Gunnarsson och ordföranden Mattias Eriksson och kommer med lite inspel.
Hugo, som Ă€r döv sedan födseln, började spela fotboll i Sonstorp redan nĂ€r han var fem Ă„r gammal. Han har lotsats in i truppen naturligt trots sin dövhet och nu glĂ€ds han Ă„t att ha Vasily i laget ocksĂ„ â inte minst eftersom de förstĂ„r varandra perfekt genom teckensprĂ„ket.
â Jag Ă€r född i Ryssland men kom till en hĂ€r nĂ€r jag var tio Ă„r gammal. De hade tvĂ„ grabbar som spelade fotboll och dĂ„ följde jag med dem hit, berĂ€ttar Vasily genom Maire.
Ăven om ett par andra spelare i laget ocksĂ„ kan en del teckensprĂ„k konstaterar Hugo att det ofta krĂ€vs ett tydligt kroppssprĂ„k för att göra sig förstĂ„dd pĂ„ planen.
Eller ljud, Àven om han inte kan uttala nÄgra ord.
â Jag pekar och anvĂ€nder hĂ€nderna eller ropar. Det lĂ„ter kanske högt men det Ă€r ju för att de andra ska förstĂ„ och se mig, förklarar han och ler.
Du mÄste hela tiden titta Ät rÀtt hÄll för att kompensera med synen?
â Ja. Men om det Ă€r nĂ„got som Ă€r mycket nĂ€rmare mig sĂ„ mĂ„ste jag ju koncentrera mig pĂ„ det. DĂ„ kan jag inte se om det kommer nĂ„gon bakom.
TrÀnaren Pontus nickar instÀmmande:
â BĂ„de Vasily och Hugo Ă€r duktiga pĂ„ att titta pĂ„ andra och sen visa varandra. Jag tycker det funkar otroligt bra mĂ„ste jag sĂ€ga. Men ibland kan vi ledare inte hjĂ€lpa frĂ„n sidan, och det kan kĂ€nnas som ett handikapp. Om det exempelvis kommer en och springer bakom Hugo, som Ă€r ytterback, sĂ„ kan vi inte skrika och varna. DĂ„ kan det gĂ„ de hĂ€r sekunderna som gör att han inte riktigt hinner ibland. Det Ă€r nog det största bekymret, att vi andra inte kan hjĂ€lpa förrĂ€n vi har ögonkontakt, sĂ€ger han.
Vasily Dolgov och Hugo Hellström Àr helt döva men spelar i Sonstorps "vanliga" lag.
Inför varje match brukar lagkaptenen informera domaren och motstÄndarlaget om att Hugo och Vasily inte hör nÄgot.
Det Àr dock inte alltid som den informationen gÄr hela vÀgen fram.
â Det var nĂ„gon spelare som hade försökt psyka Hugo för lĂ€nge sedan och sagt lite dumma grejer. DĂ„ hade han fĂ„tt höra efter matchen att "han Ă€r döv" sĂ„ det funkade ju inte sĂ„ bra dĂ„, sĂ€ger ordföranden Mattias och skrattar.
En domarsignal brukar vara tydlig â för den som har hörseln i nĂ„gorlunda behĂ„ll. Det Ă€r nĂ„got helt annat för den som inte alls kan uppfatta ljud.
â Men vi mĂ€rker nĂ€r nĂ„gon stannar upp. DĂ„ förstĂ„r vi direkt och dĂ„ fĂ„r man kolla vad domaren har blĂ„st för. Ăr matchen slut eller Ă€r det nĂ„got annat som har hĂ€nt? förklarar Hugo.
Vasily, du som Àr anfallare kan sÀkert vara offside ibland men springa pÄ utan att höra visselpipan?
â Ja. Men jag fortsĂ€tter tills nĂ„gon viftar. DĂ„ förstĂ„r jag att domaren har blĂ„st av.
BĂ„de Hugo och Vasily ser fotbollen och lagkompisarna i Sonstorp som en skön social grej â precis som alla andra i laget, oavsett dövhet eller ej.
â Jag mĂ„r bra av att röra pĂ„ mig och trĂ€ffa andra, konstaterar Hugo.
â Det Ă€r som med alla andra hĂ€r i föreningen. Vi hĂ€lsar pĂ„ varandra och vi skrattar. Ăven fast man inte kan teckensprĂ„k sĂ„ gör man lite konstiga tecken. DĂ„ brukar Hugo och Vasily garva lite, sĂ€ger Mattias.
Vilka hinder Àr vÀrst i samhÀllet i övrigt med tanke pÄ er dövhet?
â Inget sĂ€rskilt. Det finns hjĂ€lpmedel med mobil och sĂ„. Jag jobbar pĂ„ ett LSS-boende pĂ„ Mo GĂ„rd dĂ€r folk kan teckna sĂ„ jag har ett bra liv, visar Hugo med sina hĂ€nder.
Vasily, som jobbar som bilmekaniker, har ett lite annat lÀge i det dagliga livet.
â Det Ă€r olika för mig eftersom jag inte jobbar med mĂ€nniskor pĂ„ det sĂ€ttet. NĂ€r det Ă€r kontakter via telefon sĂ„ gĂ„r det inte. DĂ„ mĂ„ste jag ta det via mobiltelefonen eller lĂ„ta nĂ„gon annan ta det. Det kan bli ett hinder men jag tycker Ă€ndĂ„ det fungerar bra.
Precis som fotbollen i Sonstorp.