Efter 75 minuter skrev jag klart den här spalten. Packade ihop VM 2022. Det var färdigt, klart, Lionel Messi hade fått sin revansch och skrivit sitt sista VM-kapitel på bästa sätt och en månads fotboll från Qatar var över.
Sedan hände allt.
Sedan raderade jag allt och började om.
Sedan tog det här vägar mot genialitet och galenskap i en och samma fotbollsmatch.
Har vi sett en sjukare VM-final? Har vi sett en mer dramatisk och underhållande? Jag tror inte det. Jag sitter minuterna efter att Gonzalo Montiel rullat in den avgörande straffen för Argentinas tredje VM-guld genom tiderna och försöker att samla tankarna. Jag har inte sett alla VM-finaler genom åren men det här måste vara den bästa.
Från det 2–0 där Argentina såg helt säkra ut, till Frankrikes uppvaknande, dubbla mål, en förlängning som hade allt och lite till fram till att straffar till slut ändå fick avgöra.
Två världsstjärnor som turades om att spela hjälterollen.
Det är svårt att inte känna för Kylian Mbappé som totalt gjorde fyra mål i en VM-final (straffavgörandet inräknat) men ändå inte fick fira till slut. Men det här var Lionel Messis turnering. Det var skrivet i stjärnorna. Det har känts så mer och mer längs vägen.
Är man störst i Argentina nu är det ofrånkomligt att man jämförs med historien. Att man ställs intill Diego Armando Maradona och får leva i den skuggan. Länge var Lionel Messi bättre i klubblaget – nästan alltid mer beskedlig när den ljusblå-vit-randiga tröjan åkte på och han slutade också i landslaget innan han kom tillbaka igen. Innan dess var det som att det vilade en förbannelse över landslaget för den lille liraren. Han har nio ligatitlar med Barcelona i Spanien, skytteligasegrar, VM-silver och sju Ballon d´Or.
Det här var sista chansen att även leverera ett VM-guld.
Det var dags nu.
1978 ledde Mario Kempes laget hela vägen inför hemmapubliken. 1986 var det Maradonas tur i det klassiska mästerskapet där en enskild spelare nästan aldrig varit bättre. Och den här gången är Argentinas hjälte Lionel Messi.
I sin 172:a landskamp satte han sitt 97:e och 98:e mål, rullade även in en straff i avgörandet och fick frälsa ett fotbollstokigt land.
Det här är annars ett VM som omtalats för allt annat än det som händer på planen och det är definitivt det VM jag varit minst engagerad i under min livstid.
Det har pågått. Jag har tittat en del.
Men inte mer än så. Det har såklart att göra både med var det gått och när det gjort det. December är inte en månad för fotbolls-VM men framför allt är Qatar ett land där det aldrig borde ha spelats. VM-finalen gjorde att man glömde allt det för en stund.
Det säger något om vilken otrolig match det var.